När för sextio år sedan ångan på land och haf—ångbåt och järnvägståg—började sitt revolutionsverk, blef dess skapare, Storbritannien, beläget på en grund af kol och järnmalm, helt naturligt platsen för dess utveckling. Världen förhöll sig endast som åskådare, medan det tyglade ångan och började slå mynt af den. Om något annat land ville ha någon förmån af de nya uppfinningarna, måste det vända sig till Storbritannien. Storbritannien hade upptäckt sin bestämmelse och skulle snart bli världens verkstad.
På scenen uppträdde Manchesterskolan—Villiers, Cobden, Bright och kolleger—och begärde att till fördel för massan af folket skulle tull på födoämnen afskaffas. Upphäfvandet af dessa tullar, hvilket gick under namnet »frihandel» i Storbritannien, i motsats till »protektionism», har mycket litet gemensamt med den modärna protektionismen, sådan denna nu uppfattas i andra länder. Sådana tullar kunde aldrig ha försvarats af nutidens protektionist, därför att tillgången på födoämnen omöjligt kunde ökas därigenom. Det enda riktiga försvaret för tullskydd, enligt den kosmopolitiske protektionisten, är då det kan fullt bevisas, att det bidrager till ökandet af den inhemska produktionen af en vara, som är nödvändig för nationens behof. Och vidare, att konkurrens inom landet snart skall resultera i att nationen erhåller bättre och billigare varor inom sitt eget land, än det någonsin kunde få från främmande länder.
En pålaga under sådana villkor bestyrkes af John Stuart Mills bekanta paragraf, om hvilken John Bright en gång sade till mig, att »den skulle komma att göra mera ondt i världen, än det goda alla hans skrifter kunde göra», och förklaras af Marshall såsom sund eller osund, allt efter omständigheterna, och är hvad som i vår tid menas med protektionism utom England.
Förhållanden, som stå i samband med denna tull, ha icke förändrats, och därför består Manchesterskolans verk fortfarande. Om en sådan tull nu lades på födoämnen, så skulle den ha alldeles samma verkan, såvida icke genom någon märkvärdig upptäckt Storbritanniens jord kan alstra en sådan rikedomen på födoämnen, att den fyller landets behof. Då skulle en tillfällig skatt antagligen vara berättigad för att utveckla det nya företaget.
Af anförda skäl förkastar den modärne tullifraren lika kraftigt tullen på födoämnen i Storbritannien, som någon frihandlare kan göra.
De britiska uppfinningarnas—ångbåten och järnvägen—storartade framgång och alla däraf föranledda fördelar väckte helt naturligt till lif de mest sangviniska uppfattningar af De förenade konungarikenas ställning och storhet. Manchesterskolans apostlar voro de mest sangviniska af alla och detta var lärdomen de erhöllo af de då rådande förhållandena:
»Naturen har visligen föreskrifvit, att jordens alla nationer skola vara oberoende, hvar ock en med sin mission. Den ena har fått fruktbar jordmån, den andra rika grufvor, den tredje stora skogar. En har fått solsken ock värme, en tempererad zon och en annan kallare klimat; en nation skall fylla den uppgiften, en annan den och en tredje skall göra något annat—alla samarbetande, hvar och en på sitt särskilda sätt, och bildande ett stort harmoniskt helt.»
Hvilken skön målning! Så kom det andra postulatet:
»Det synes tydligen att vårt älskade land, Storbritannien, har blifvit tillerkändt den höga missionen att förse sina systernationer med fabriksvaror. Våra fränder på andra sidan hafvet skola sända till oss med våra skepp sin bomull från Mississippidalen, Indien skall sända sitt jute, Ryssland hampa och lin, Australien sin fina ull, och vi, med vår tillgång på kol och järnmalm för våra fabriker och verkstäder, våra skickliga ingeniörer och yrkesarbetare och vårt stora kapital, vi skola uppfinna och konstruera det erforderliga maskineriet och väfva dessa råämnen till fint tyg åt nationerna; allt skall förfärdigas af oss, så att det blir passande för människor att använda. Våra skepp, som komma hem lastade med råvaror, skola återvända till alla delar af jorden, lastade med dessa förädlade produkter. Detta utbyte af råämne mot fullfärdiga produkter är en följd af naturlagarna och gör hvarje nation till den andres tjänare—förkunnande människornas broderskap. Frid och sämja skola råda på jorden, den ena nationen efter den andra måste följa vårt exempel och fritt varuutbyte härska öfverallt. Deras hamnar skola stå vidöppna för att emottaga våra färdiga artiklar, likasom våra stå öppna för deras råmateriel.»
Sålunda sågo manchesterskolans tro och hopp ut—ett ganska berättigadt hopp efter hvad som föregått. Låt det vara sagdt i rättvisa mot dessa stora och goda män, att den bild de tecknade, och som vi försökt porträttera, blef realiserad: Storbritannien blef världens verkstad, och hvar och en af de stora nationerna spelade den föreskrifna rollen och utförde de ålagda sysslorna. Ingen nation— icke ens den amerikanska—har haft en sådan framgång eller samlat en sådan rikedom genom fabriksindustri, som Storbritannien gjorde under detta skede af sin historia. Af prospekten från Barrow Steel Company framgick att förtjänsten varit 30 à 40 procent om året, och att den ett år gått upp till den nästan otroliga summan af 60 procent på hela kapitalet. Detta är endast ett exempel på Storbritanniens oerhörda framgång, då hela världen låg vid dess fötter och innan en till det yttersta drifven konkurrens hade minskat och i många fall omöjliggjort all vinst. Belöningen—huru stor den än var—tillkom med full rätt den nation, som skänkte världen ångan, som invigde maskineriets tidehvarf och gjorde världen till gäldenär för alltid.