Naturens lag tolkades sålunda af manchesterskolan, att en stor olikhet ifråga om tillgångar fanns i de respektiva länderna på jorden och att denna olikhet äfven sträckte sig till deras mäns och kvinnors duglighet samt att fabriksföretag med framgång endast kunde bedrifvas i Storbritannien. Att verktygsstål, eller något slags stål alls, kunde tillverkas utom där—att de finaste ylle-, linne- och bomullstyger kunde fördelaktigt fabriceras i andra länder—voro föreställningar, som icke kunde falla någon in, och om de gjort det, skulle de hälsats med löje.
Det är knappast möjligt att dessa kloka män, ledare af manchesterskolan, skulle ha antagit att jordens förnämsta nationer— eller de som ämna bli det—skulle nöja sig med att spela den underordnade roll, som de fått sig tilldelad, ifall fabriksfältet stått öppet för dem. Själfva grundstenen i manchesterbyggnaden var öfvertygelsen, att de olika nationerna af naturen voro hänvisade till rollen af råämnesproducenter, därför att detta var deras enda möjlighet. Men nu finna vi tvärtom att, efter en period af tvunget medgifvande, ha nationerna med sällspord enighet sträfvat efter att få dela den högre uppgiften att bearbeta råmaterialen till färdiga produkter åt sig själfva; och hvarken britiskt kapital eller britisk skicklighet har fattats för att tillförsäkra dem framgång. Det är på detta sätt som täflan med den aflägsna östern möjliggjorts. Långt ifrån att nationernas tillgångar ha varit obetydliga och olämpliga för bearbetning eller deras befolkning oduglig, som manchesterskolan antog, har deras framgång inom fabriksindustrin i allmänhet varit öfverraskande stor. Tyskland har blifvit ett af de största fabriksländerna. Frankrike och Schweiz ha nästan monopoliserat sidentillverkningen i Europa. Ryssland håller på att anlägga stål- och metallfabriker under ledning af de skickligaste amerikanska konstruktörer. Två af dessa fabriker äro nu i full verksamhet och kunna täfla med de bästa i Amerika, hvilka tjänat som mönster. Japan och Kina anlägga fabriker enligt bästa och nyaste metoder, alltid med engelskt maskineri och vanligen under engelsk ledning. Mexiko väfver bomullstyg och fabricerar papper, och två bicykelfabriker äro under uppförande där. Indiens jute- och bomullsfabriker tilltaga i antal, och i Bombay anläggas maskinverkstäder. Det påstås att en engelsk maskinfirma hvarje vecka skickar ut en komplett maskinuppsättning för en ny fabrik. Om Amerika är det öfverflödigt att tala.
Sålunda har hvarje nation afböjt den roll manchesterskolan tilldelat den och försöker att själf tillverka sina varor. Politisk ekonomi säger nu, att det är till människosläktets bästa, att transportkostnaderna, som fördyras genom det långa afsändandet mellan producenten och fabrikanten, inbesparas. Tillverkning, som på vissa håll försökes af små nationer, skall utan tvifvel misslyckas och öfvergifvas, men i det stora hela skall framgång vinnas.
Några länder, i synnerhet Tyskland och Amerika, uppträda nu som exportörer af många konkurrerande artiklar till och med till Storbritannien. Och den erfarenhet, som andra nationers män länge haft af oräkneliga artiklar »made in Britain», får briten nu själf lära känna. Han märker att äfven han fått litet med af människonaturens skröplighet, alldeles som andra nationers människor. Tjogtals artiklar »made in Germany» irritera honom; kontrakt med amerikanska maskinfirmor att leverera lokomotiv till London, Dublin och Edinburg väcka hans stora ogillande. Glasgow afböjer ett amerikanskt anbud på vattenledningsrör och tar dem hos en fabrik i Glasgow till högre pris. När en stor bicycle-utställning äger rum i London, så finns där ingen plats åt amerikanaren. Allt måste vara »home-made ». Posten måste befordras med saktgående hemmagjorda skepp, äfven om den därigenom blir fördröjd. Men allt detta är bara sådant, som vi kunde vänta och som vi böra ursäkta. Det är en dålig medborgare, som icke föredrar och hjälper sitt eget land hellre än främmande, men engelsmannen skulle kunna inse, att tysken och amerikanaren och andra äro lika patriotiska. Han bör förstå att med samma känslor som han ser sitt land öfversvämmas af konkurrerande artiklar, »made in Germany» eller Amerika, ser naturligtvis den patriotiske tysken och amerikanaren konkurrerande artiklar, »made in Britain», öfversvämma deras.
Nu märker man att naturen mera ädelmodigt, än det antogs, fördelat sina mineralier, kol, kalk och malmer, och äfven att naturen begåfvat männen och kvinnorna de flesta land med förmåga att under de nya förhållandena bearbeta sina egna råämnen, i många fall icke så bra, men i ett eller två särskilda fall lika så bra som briten eller amerikanaren.
Det underbara maskineriet—hufvudsakligast engelsk upptäckt—i järn-, stål- och textiltillverkning gör det möjligt för Indiens hinduer, Mexikos peoner, Amerikas negrer, kinesen och japanen att idka fabriksrörelse, ofta under ledning af mera omsorgsfullt utbildade yrkesmän från England och Amerika.
De få yrkesskickliga personer, som behöfvas för hvarje stor fabrik, kunna lätteligen erhållas från de äldre industriländerna.
Genom att använda automatiskt arbetande maskineri har en stor del sådant tränadt mekaniskt arbete, som man finner i Storbritannien och Amerika, gjorts obehöfligt, och det har blifvit möjligt att förlägga fabriker i länder som tills nyligen tycktes ägnade att åstadkomma endast råmateriel. Öfverallt ser man inflytandet af detta nya maskineri. Det är nu tydligt att råmaterialet har makt att attrahera kapital och äfvenså arbete och åstadkomma tillverkning i den trakt där råmaterialet finns, och att tränadt arbete håller på att förlora den makt det en gång hade att draga till sig råmaterial från fjärran trakter. Detta är icke förändring; det är revolution.
De kunnigaste och bästa bland ett lands medborgare vilja naturligtvis utveckla alla dess tillgångar. De kunna icke anse det vara rätt att dölja de talanger de fått och inse klart, att naturens mening är, att många nationer skola äga den mångväxlande industriens välsignelser. Allt detta kunde manchesterskolan icke rimligtvis förutse.
Det är glädjande att iakttaga nationernas industriella framsteg under de nya förhållandena. Om en eller två blifvit de förnämsta fabriksidkarne åt alla de andra, så skulle endast dessas säregna begåfning fått tillträde till uppfinnings- och utvecklingsarbetet. Nu ha alla nationers olikartade genier gynnsamma tillfällen för sina krafter. Det är också glädjande att se huru de olika nationerna utmärka sig i olika grenar. Sålunda har Frankrike nästan monopoliserat det superfina inom textilen, liksom det länge varit främst i fråga om alla artiklar hörande till damtoaletten. Storbritannien har öfvermakten i väfmaskineri. Likasom det uppfunnit järn- och stålindustrien, så är det nu i färd att utveckla en sidogren: tillgodogörande af koks i möjligast största utsträckning—en sak, hvari till och med amerikanarna ha misslyckats. Amerika är främst i elektriska apparater och verktyg. Tyskland i kemiska färger och har nyligen uppfunnit en kondensator för ånga, som visar goda resultat, samt dessutom en ny, märklig metod för pansarplåttillverkning. Den materiella utvecklingen befordras i hög grad genom samfälldt arbete af de olika nationaliteternas intellektuella krafter och egenartade begåfning.