Fru Rode fick ett långt, långt bref — ett bref, som egentligen tycktes vara skrifvet för Alies räkning, och som hon naturligtvis också fick läsa. Detta innehöll, utom några få, men varma uttryck om hans kärlek och hans lycka, hufvudsakligen ett slags filosofiska betraktelser öfver kärleken, tydligen hopkomna som själfförsvar.
»Hvarför älskar jag henne — just henne, har jag frågat mig själf. Ty hos en förnuftig människa bör det ju alltid vid hvarje handling och till och med vid hvarje känsla finnas ett därför. Jag har träffat många mer utvecklade kvinnor, som bättre än hon kunnat förstå mitt inre själslif — ja, jag har alltid företrädesvis sökt sådana kvinnors sällskap. Hvarför har jag då icke älskat en af dem?»
»Hör! hör!» inföll Alie.
»Vänta. Han lägger till något här — det är för din räkning —: »eller hvarför har, när jag älskade en af dem, jag ej varit i stånd att väcka hennes genkärlek?»
»Nu vill han stryka öfver med hartassen», afbröt Alie. »Den där lilla lögnen hade han als inte behöft besvära sig med att kasta till mig som en allmosa.»
»Åh, Alie!»
»Nå, fortsätt, lilla barn» — det var Alie som kallade fru Rode så, aldrig omvändt — »låt oss nu inte uppehålla oss vid småsaker! Jag brinner af otålighet att få höra mer.»
»Man skulle väl kunna tycka att kärleken framföralt borde uppstå mellan dem, som bäst förstå hvarandra, som kunna lefva ett helt och fullt själslif gemensamt. Men det är icke så; dessa utvecklade kvinnor, som förstå oss helt, dem vilja vi hafva till väninnor — som sådana äro de ovärderliga, vi beundra dem, vi ha stor behållning af att utbyta tankar med dem, vi finna dem i hög grad intressanta, men — vi älska dem icke.»
»Nu är han litet ologisk», inföll åter Alie, som råkat i en mycket uppsluppen sinnesstämning. »Nyss älskade han dem ju — men det gör det samma, gå på bara — jag tycker om hans naiva själfmotsägelser. Således — vi älska dem ej!»
»Det är nämligen så, tror jag, att kärleken lyder helt andra lagar än hela vårt öfriga känslolif.»