»Vänta — jag ville bara ordna omgifningarna litet bättre först.»
»Förlåt, min nådiga fröken, jag försäkrar att fröken kan lita på min artistiska blick i det afseendet.»
»Men det är inte fråga om det artistiska nu», inföll fru Rode. »Jag ville så gärna att omgifningarna skulle se ut som de vanliga i vårt hem. Det är just därför vi tagit med länstolen och lampan — porträttet skall skickas som julklapp till min son, som är i Alger. Han är löjtnant vid generalstaben, men har gått i fransk krigstjänst och har inte varit hemma på tre år — och det skall glädja honom att få en liten bild från vårt dagliga lif.»
»Alltid skall tant prata och babbla i onödan bara det blir tal om din son», hviskade flickan skämtsamt, i det hon kysste den gamla på örat. »Hvad har fotografen med det där att göra? Det tjänar ju bara till att styrka hans misstankar, begriper inte tantis det!»
»Han måste ju veta hvarför vi nödvändigt vilja anordna allting efter vårt eget hufvud», svarade fru Rode, litet tillrättavisande. »Ställ nu lampan på sin rätta plats, som vi kommit öfverens om. Och brefvet! hvar är brefvet? Åh, så förargligt — nu har jag visst glömt det hemma. Alie, tag hit min svarta påse. Hvar är den? Nu skall man få se, att den ligger kvar i vagnen.»
Hon började att med den största oro leta i fickor, på bord och stolar och talade i en så ängslig ton, som vore det fråga om en verklig olyckshändelse.
Alie storskrattade.
»Jag undrar, hur många gånger den svarta påsen varit bortkommen och tant färdig att få slag af förskräckelse», sade hon. »Naturligtvis ligger den här — se, bakom ryggen på tant! Ack den slarfviga, orediga lilla gumman!»
»Förlåt — men jag tycker det skulle se naturligare ut, om fröken hölle brefvet i handen och läste högt ur det för sin mor — för frun, menar jag.»
»Nej, nej, det går inte an», inföll fru Rode ifrigt. »Det skall föreställa att ett bref från min son just kommit, och då läser jag det alltid först själf.»