»Seså — nu jollrar hon om sin lille gosse igen», hviskade Alie och nöp henne i armen.
Fotografen försvann bakom apparaten och Alie fortfor: »Ser du det, ditt gamla troll, att till och med fotografen tycker att det vore naturligare, om jag finge läsa brefven strax. Men unnar tant mig det någonsin, kanske? Nej bevars, tant skall förstås alltid vara så vigtig och se efter, om de innehålla några hemligheter först. Liksom tant sedan kunde tiga med dem för mig i alla fall! Liksom hon inte så småningom klämde ur sig hvarenda smul.»
»Tyst, pratmakerska! Sitt ordentligt nu och låt bli att gräla. Du måste se mild och kvinlig ut på porträttet, kan du väl förstå! Och stryk den där otäcka luggen ett litet grand ur pannan. Jag är säker om, att Rikard inte tycker om den.»
»Än se’n! Hvad bryr jag mig om det? Nej», sade hon energiskt, i det hon drog fram håret, som den gamla strukit tillbaka. »Aldrig i evighet går jag in på att ha uppstruket hår, det har jag sagt tant hundra tusen gånger.»
»Stilla nu, om jag får be!»
»Nej, hör nu tantis, låt bli att skjuta ut underläppen så där!» hviskade åter Alie, som ej tycktes vara i stånd att hålla sig stilla en minut. »Jag vill inte ha en svärmor, som ser så där elak ut!»
De voro båda färdiga att brista i skratt, då fotografen varnande höjde handen med elegant utsträckt pekfinger och ropade: »nu börjar jag».
Det var skada, att ej en målares känsliga pensel fick återge den grupp, som nu satt framför fotografiapparaten i den starkt solbelysta ateliern.
Den gamla i sin länstol med den höga, ranka, litet framåtböjda figuren, det oaktadt ålderdomen lifliga och rörliga ansigtet, hvilket visserligen talade om genomgångna sorger men äfven om en spänstig glädtighet och en humor, som lekte i de många, fina rynkorna vid ögonen och i det lilla, förnöjda leendet i munvinklarna. Det hvita håret, mjukt och silkeslent, men mycket tunnt, krusade sig vid tinningarna, hufvudet var för öfrigt täckt af en rund, svart sammetsmössa, kantad af en bred, gulnad äkta spets, som föll ned öfver nacken.
Den unga, bekvämt uppkrupen i ett soffhörn bredvid henne med ena armen stödd mot bordet och ögonen uppmärksamt fästa på den gamlas ansigte, under det denna syntes läsa högt ur brefvet. En uttrycksfull utpräglad fysionomi, en fin, mjuk figur med snabba, litet fogelaktiga rörelser, mörkblå närsynta ögon med ovanligt stora pupiller och starkt beskuggade af raka, skarpa ögonbryn och en något framträdande panna, öfver hvilken det grågula håret krusade sig lätt och luftigt, liknande ett dammoln, som satts i rörelse af en solstråle. Hakpartiet mycket rundt och vackert, den fina munnen i hög grad känslig och nervös.