Nu den gamle Wäinämöinen
Höjde upp sitt knä ur hafvet,
Att en hörik tufva vara,
Stråbevuxen, vissnad torfve.
Örnen ifrån Turja-landet
Fann nu plats att bo sig bygga,
Märkte tufvan uti hafvet,
Uppå böljan blåa strimman.
Flyger ömsom, ömsom stadnar,
Sänker sig på knäets ända,
Utaf höet bo sig fogar,
Flätar af det torra gräset;
Lägger så sex ägg i boet,
Gyllne voro de sex äggen,
Men ett sjunde var ett jern-ägg.
Ligger sedan uppå äggen,
Knäets ända örnen värmer.
Deraf gamle Wäinämöinen
Kände hetta uti knäet,
Röjde att hans leder värmdes.
Plötsligt rörde han på knäna,
Skakade om sina leder,
Äggen rullade i vattnet,
Skramlade emot ett stengrund,
Äggen splittrades i stycken,
Örnen höjde sig i luften.
Derpå gamle Wäinämöinen
Några ord allenast sade:
"Nedra delen utaf ägget
Till den låga jord må varda,
öfra delen utaf ägget
Må till höga himlen bytas.
Hvad som hvitt i ägget finnes,
Må som sol på fästet lysa,
Men det gula uti ägget
Må som måne mörkret skingra.
Äggets andra smärre stycken
Bytas må till himlens stjernor."
Andra Runan.
Ändock nalkas onda dagar,
Ofärd hotar Wäinämöinen.
Som en stubbe utaf furu,
Längsmed öar, dem han skapat,
Holmar, hvilka sjelf han frambragt
Ruskan är till men i vattnet,
Fattig man för rik i vägen.
Der nu gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Ve mig arme, olycksfulle,
Af elände undertryckte!
Hurudant är nu mitt läge,
Hvart är jag, en hjelte, kommen?
Att i år och dar kringdrifvas,
Irra under öppna himlen,
Kastas af och an af stormen,
Hit och dit af böljor vrakas
Uppå dessa vida vattnen,
Uppå hafvets breda böljor.
Icke vet jag, olycksfulle,
Uti dessa onda dagar,
Dessa mödofulla tider,
Invid lifvets gräns, som flyktar,
Om min stuga jag i vinden,
Eller uti vattnet timrar;
Gör min stuga jag i vinden,
Intet stöd i vinden finnes;
Om jag den i vattnet timrar
Vattnet bortför, hvad jag timrat."
Blåste från sydvest en stormvind,
Böljorna från vester drefvos,
Förde gamle Wäinämöinen
Bort till Pohjola, det mörka,
Till den ort, som männer slukar,
Hjeltar uti vågen dränker.
Der nu gråter Wäinämöinen,
Gråter och sig högljudt jemrar,
Hundra sår han har i sidan,
Tusen hugg af vinden gifna.
Sade gamle Wäinämöinen:
"Ve att ifrån egna nejder
Bort jag samm beklagansvärde
Och kom hit till andra länder.
Onda äro dessa trakter,
Inga vägar af mig kända,
Här mig rifva alla träden,
Alla barrträdsruskor såra,
Alla qvistar slå mig arme,
Mot mig rasar allt det värsta
Uti dessa usla nejder,
Dessa arma nordanländer.
Icke kan jag finna vägen,
Vet, som främling, ej af kosan
Att till hemmet återvända,
Komma till bekanta nejder.
Vägen leder ut åt skogen,
Onkelvoinen för mig vilse.
Teppo, du om vägen råder,
Kom att kosan åt mig visa,
Att med stakar vägen teckna,
Märken skära uti träden,
Att i skogar mannen hittar,
Hjelten sig ur öknen letar,
När han om till hemmet vänder,
Sig beger till egna nejder."