Louhi Pohjolas värdinna,
Pohja-gårds tandglesa gumma
Vaknade en morgon tidigt
Och i dagens gryning uppsteg.
Eldar i en hast sin stuga,
Samlar kolen uppå härden
Städar så sin lilla stuga,
Sopar golfvets tiljor rena,
Torkar med sin lilla risqvast
Af löfrika qvistar fogad.
Soporna hon sedan öser
I en ask af koppar gjuten,
Bär dem ut igenom dörren,
För på åkern öfver gården.
Stadnar plötsligt för att lyssna,
För att lyssna, för att höra,
På det längst belägna fältet,
På den mest aflägsna åkern;
Hör ett gråtande på hafvet,
Jern rande tvärsöfver floden:
"Barna-gråt är icke gråten,
Jemmern ej en qvinnas jemmer;
Gråten är en skäggig hjeltes,
Jemmern af Uvantolainen."
Louhi Pohjolas värdinna,
Pohja-gårds tandglesa gumma
Sköt sin farkost ut på vattnet,
Trebördsbåten uppå böljan.
Ror så hän till Wäinämöinen,
Fram till hjelten, som sig jemrar.
Der nu gråter Wäinämöinen,
Jemrar sig Uvantolainen,
Munnen röres, skägget darrar,
Men ej vrida sig hans läppar,
Icke skiljas åt hans tänder.
Louhi Pohjolas värdinna,
Pohja-gårds tandglesa gumma,
Gör på mannens gråt en ände,
Hjelten ifrån jemmern frälsar;
Ställer honom uti styret,
Sjelf vid årorna sig sätter.
Så till Pohjola hon rodde,
Framför Pohja-gårdens portar.
Låter mannen äta, dricka,
Frälsar honom ifrån döden;
Sedan tager hon till orda,
Talar och af hjelten spörjer:
"Hvarför gråter du o Wäinö,
Jemrar dig Uvantolainen?"
Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Ledsnaden mig här betager,
Ingen ro den åt mig lemnar,
Då jag främling är i landet,
Okänd man ibland ej kända.
Derför all min tid jag gråter,
Sörjer genom hela lifvet,
Att jag samm från egna länder,
Mig begaf från kända nejder
Hit till obekanta dörrar,
Portar, dem jag icke känner."
Louhi Pohjolas värdinna
Tog till orda nu och sade:
"Ej du gråte Wäinämöinen,
Jemre dig Uvantolainen.
Här för dig är godt att lefva,
Att ditt hela lif tillbringa,
Uti Pohja-söners gårdar,
På de ljufva boningsställen,
Äta kött, som för dig sättes,
Dricka öl ur fulla stopet."
Nu den gamle Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Borta båtar maten ringa,
Om man äfven väl undfägnas.
Mannen i sitt land är bättre,
Högre är hans värde hemma.
O du Skapare förunna,
Att till eget land jag kommer;
Bättre är i egna länder
Dricka vatten ur en rifva,
Än att uti andra länder
Tömma öl ur fulla stopet."
Louhi Pohjolas värdinna
Yttrade ett ord och sade:
"Nå hvad skulle du mig gifva,
Om jag dig till hemmet bragte,
Bort till egna åkergrenar,
Spånorna på egen backe?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Hvad vill du af mig begära,
Om du bringar mig till nejder,
Der min hembygds gökar gala,
Hvarest egen tupp jag hörer,
Der min egen stuga eldas?"
Sade Pohja-gårds värdinnan:
"O du vise Wäinämöinen!.
Kan åt mig du Sampo smida,
Sira ut det granna locket,
Bilda af en svane-fjäder,
Göra af ett litet ullstrå,
Af ett enda litet kornfrö
Och en söndrig sländas stycken;
Med en mö jag lönar mödan,
Arbetet med fager flicka,
Bringar äfven dig till nejder,
Der din hembygds gökar gala,
Hvarest egen tupp du hörer,
Der din egen stuga eldas."