Gamle trygge Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Sjelf jag ej förstår att smida,
Kan ej sira granna locket,
Men en smed i hemmet finnes,
Hamrare med fyndigt sinne,
Hvilken äfven smidt på himmel,
Som på luftens lock har hamrat;
Hvarken synas spår af hammarn,
Eller märken efter tänger."
Sade Pohjolas värdinna,
Pohja-gårds tandglesa gumma:
"Den som Sampo åt mig smidde,
Kunde granna locket, sira,
Bilda af en svane-fjäder,
Göra af ett litet ullstrå,
Af ett enda litet kornfrö
Och en söndrig sländas stycken,
Finge jungfrun för sin möda,
För sitt arbet' fagra flickan."
Nu den gamle Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Om du mig till hemmet bringar,
Ger jag smeden Ilmarinen,
Som det goda Sampo smider,
Sirar ut det granna locket,
Jungfrurs sinnen äfven blidkar,
Tennbriskprydda flickor eldar."
Derpå Pohjolas värdinna,
Pohja-gårds tandglesa gumma
Satte hingsten till att springa,
Hvita manen till att röras.
Gamle, trygge Wäinämöinen
Sjelf sig uti släden sätter,
Höjer sig i granna korgen,
Åker bort med gny och buller
Ifrån Pohjola det mörka,
Från det mulna Sariola.
Tredje Runan.
Det var Pohjas mö den sköna,
Landets ära, vattnets prydnad,
Klädde sig i röda strumpor,
Lade granna skor på foten,
Prydde sig med allt det bästa,
Tog det vackraste om halsen,
På sitt bröst det prydligaste,
Det mest lysande om kroppen;
Satte sig på luftens loka,
Strålande på himla-bågen,
I den allra rensta drägten,
I en lysande beklädnad.
Gamle trygge Wäinämöinen
Färdas fram med gny och buller
Ifrån Pohjola det mörka,
Från det mulna Sariola;
Kastade sin blick mot himlen,
Båge skön på fästet lyste,
Fager jungfru uppå hågen,
Vid dess rand en vacker flicka.
Der sin väf af guld hon väfde,
Vårdade om silfver-tyget
Med en gyllne väf-skottspole,
Med en väfvar-sked af silfver,
Förde skeden fram och åter,
Skaften lät hon höjas, sänkas.
Gamle trygge Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Kom, o flicka, i min släde,
Sänk dig ned i granna korgen!"
Flickan svarar honom fyndigt:
"Då jag man dig skulle kalla,
Skulle dig för hjelte hålla,
Om du taglet klyfva kunde
Med en knif, som udd ej äger,
Och i saknad är af spetsen;
Om ett ägg i knut du sloge,
Utan att man knuten märker."
Gamle trygge Wäinämöinen
Skar i tvenne delar taglet
Med en knif, som udd ej ägde,
Och i saknad var af spetsen;
Slog jemväl en knut på ägget,
Utan att man knuten märkte.