Sade gamle Wäinämöinen:
"Se nu har jag taglet klufvit
Med en knif, som udd ej äger,
Och i saknad är af spetsen;
Har en knut på ägget slagit,
Utan att man knuten märker.
Kom, o flicka, i min släde,
Sänk dig ned i granna korgen!"
Flickan svarar honom fyndigt,
Yttrande med dessa orden:
"I din släde jag ej kommer,
Förrän liten båt du timrar,
Gör den af min sländas bitar,
Fogar hop af tenens stycken;
Yxen får ej träffa stenen,
Ej dess blad mot klippan klinga."
Derpå gamle Wäinämöinen
Reser upp sig ifrån släden;
Bitar så af sländan tager,
Samlar tenens sneda stycken,
Börjar timra båt på berget,
Hugga på den hårda hällen.
Hugger en dag, hugger tvenne,
Hugger än på tredje dagen;
Yxen träffar icke stenen,
Ej dess blad mot klippan klingar.
Hände sig den tredje dagen,
Att på knappen Piru rörde,
Lempo ryckte uppå bettet,
Hiisi skakade på skaftet;
Yxen träffade nu stenen,
Bladet klingade mot klippan.
Yxen så från stenen slintar,
Återstudsar ifrån klippan,
Träffar knät på arme mannen,
Tån på gamle Wäinämöinen.
Lempo den vid köttet fogar,
Hiisi styr den till hans ådror,
Yxens egg i köttet biter
Och dess skaft af bloden slukar;
Bettet äter råa köttet,
Skaftet varma bloden slukar.
Nu i strömmar bloden rinner,
Brusar fram i strida forssar.
Gamle trygge Wäinämöinen,
Den evärdelige vise,
Hvilken alla ord besitter,
Äger icke ord mot sådant.
Sjelf han tar sig för att trolla,
Sjelf han börjar att besvärja;
Läser ursprungsord grundenligt,
Enligt ämnet vishetsrunor.
Några ord han dock ej minnes,
Stora ord, som bloden hämma,
Hvaraf bom han kunnat bilda
Och ett stadigt lås bereda
För de ställen, jernet skurit,
Och den blåa munnen bitit,
Till att dämma blodens flöde,
Hämma den i strida loppet.
Nu i strömmar bloden rinner,
Brusar fram i strida forssar
Ifrån knät på trygge mannen.
Ifrån tån på Wäinämöinen.
Icke fanns en flod, så ymnig,
Allraminst bland bäckar någon,
Hvilken ej blef öfversvämmad
Af det alltför stora flödet;
Icke fanns en sådan kulle,
Ej en sådan kulles hympel,
Icke af den höjd en bergstopp,
Att den ej blef öfversvämmad
Ifrån knät på helga mannen,
Ifrån tån på Wäinämöinen.
Svårare nu kännes smärtan,
Börjar blifva mer besvärlig,
Mera plågsam att fördraga,
Gamle trygge Wäinämöinen
Stack sin fåle uti redet,
Bruna trafvaren för släden,
Sjelf i den sig höjde sedan,
Satte sig i granna korgen.
Slog sin snabba häst med spöet,
Smälde till med perle-snerten.
Hingsten sprang, det led med färden,
Släden skrann och vägen aftog.
Åker längsmed öppna vägen
Till den nedersta bland gårdar,
Spörjer sedan öfver tröskeln,
Frågar efter kunnig trollkarl:
"Monn' i denna gården finnes
Den som jernets verk beskådar,
Som kan denna flod fördämma,
Hämma blodens strida flöde?"
Var ett litet barn i stugan,
Satt ett di-barn uppå golfvet.
Barnet svarade ur stugan,
Di-barnet från golfvet talte:
"Icke finns i denna gården,
Den som känner hjeltens plåga,
Hvilken jernets verk beskådar,
Som på trädets spår kan blåsa.
Der i andra gården finnes,
Kör din häst till andra gården."
Gamle trygge Wäinämöinen
Slog sin snabba häst med spöet,
Smällde till med perle-snerten,
Körde fram med gny och buller
Längsmed vägen, som var öfverst,
Till den öfversta bland gårdar;
Spörjer sedan öfver tröskeln,
Frågar så inunder gluggen:
"Monn' i denna gården finnes
Den som jernets verk beskådar,
Som kan denna flod fördämma,
Hämma blodens strida flöde?"