Låg en gumma under täcket,
Pladdrerska vid hällens ända,
Gammal gumma med tre tänder,
Förr värdinna uti gården;
Gumman sig till gluggen närmar,
Yttrar så ett ord ock säger:
"Icke finns i denna gården
Den som känner mannens plåga,
Som förmår hans smärtor stilla,
Hvilken dämmer åder-forssen,
Kan det starka blod-regn hindra,
Hämma blodens strida flöde;
Der i andra gården finnes,
Kör din häst till andra gården."
Gamle trygge Wäinämöinen
Slog sin snabba häst med spöet,
Smällde till med perle-snerten,
Körde fram med gny och buller
Längsmed vägen, som var ytterst,
Till den yttersta bland gårdar;
Spörjer sedan öfver tröskeln,
Talar så vid skärmtaks stolpen:
"Monn' i denna gården finnes
Den som jernets verk beskådar,
Som kan denna flod fördämma,
Hämma blodens strida flöde?"
Uppå ugnen bor en gubbe,
Gråskäggsman inunder åsen,
Gubben ryter ofvan ugnen,
Gråskägget på muren ropar:
"Större floden har man hämmat,
Dämmt i loppet mera strida,
Öfvervunnit större hinder,
Mäktigare ting besegrat
Blott med trenne ord af Skaparn,
Med de helga ursprungsorden;
Floder dämmt och sjöars utlopp,
Strida forssars svall betvingat,
Fjärdar har man skilt från fjärdar
Och med näs man näs förenat."
Fjerde Runan.
Derpå gamle Wäinämöinen
Sjelf ifrån sin släde stiger;
Ohjelpt stiger han ur släden,
Reser sig med egna krafter.
Sedan träder han i stugan,
Under taket sig begifver.
Här ett silfver-stop man bringar,
Hemtar fram en gyllne kanna.
Kannan är dock alltför ringa,
Rymmer ej den minsta delen
Utaf bloden från den gamle,
Ädle guden Wäinämöinen.
Gubben ryter ofvan ugnen,
Gråskägget på muren ropar:
"Hvem kan du bland männer vara,
Hvilken utur hjeltars skara,
När af blod sju fulla båtar,
Hela åtta stora såar
Från ditt knä, du arme, flutit
Och på golfvet runnit neder.
Andra ord jag skulle minnas,
Stora ord, som bloden hämma,
Men jag minnes icke början,
Vet ej, hvarest jernet föddes."
Nu den gamle Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Sjelf jag känner jernets ursprung
Tror mig veta stålets början;
Äldst bland bröderna är vattnet,
Jernet är den yngsta brodren
Ock i ordning mellerst elden.
Elden börjar sanslöst rasa
Lågan oförväget fördas,
Upp sig öfvermodigt svingar,
Växer till och blir förfärlig,
Bränner kärr och bränner länder,
Många kärr och många länder,
Det der stora torko-året,
Sommaren, då allt förbrändes
Och ej elden släckas kunde.
Jernet lyckas dock sig gömma,
Gömma sig och finna tillflykt."
Gubben ryter ofvan ugnen,
Yttrar der ett ord och säger:
"Hvarest gömde sig då jernet,
Gömde sig och fann en tillflykt
På det stora torko-året,
Sommaren då allt förbrändes?"