Nu den gamle Wäinämöinen,
Den evärdelige siarn
Hör att Luoto-folket sjuknat,
Hör att Wäinös söner täras
Af en icke vanlig sjukdom,
En till namnet okänd smitta.
Värmer badstun upp med snabbhet,
Eldar i en hast sitt pörte,
För en qvast uti sin värjo,
I sitt skygd en honungsvinge,
Värmer honungsrika qvasten,
Mjukar upp dess hundra qvistar,
Torkar bort de helga plågor
Och de helga smärtor döfvar
Med den honungsrika viqgen,
Med den lena honungsqvasten,
Yttrar så ett ord och säger:
"Är af Skaparn plågan alstrad,
Monne Gud förderfvet hitsändt?
Eller är för lön det tingadt,
Rustadt ut emot betalning?
Sjukdom, stig till himla-rymden,
Plåga, höj dig upp till molnen,
Far i luften varma imma,
För att utaf vinden vaggas,
Drifvas af det hårda vädret
Hän till långt aflägsna Pohja,
Der ej sol, ej måne finnes,
Icke luft, som hullet fägnar.
Smärtorna jag äfven manar
In i källare af stenar,
In i jernuppfyllda rösen.
Svårt det är att smärtor lida,
Plågsamt att af sjukdom täras.
Kivutar, du plågors moder,
Du som smärtor sammanföser
I ett litet, brokigt käril,
I en ask af koppar bildad,
Du med handskar utaf plågor,
Du med plågo-skor på foten!
Kom nu hit, då du behöfves,
Vandra hit, då man dig kallar,
Borttag från de svåra smärtor
Deras kraft och deras styrka,
Att den sjuke sig får hvila,
Att den svage lugnt kan sofva,
Den betryckte lindring njuta,
Sjuklingen sin sans behålla.
Samla smärtorna i skrinet,
I den vackra koppar-asken;
Koka så de svåra smärtor
I en ganska liten kittel,
Hvilken trenne fingrar rymmer,
Der blott rum för tummen finnes,
Koka dem på plågo-backen,
Högst på spetsen utaf berget.
Midt på backen står en klippa
Och ett hål finns midt i klippan,
Hålet är med nafvarn vridet,
Med ett huggjern genomborradt
Nio famnar djupt i berget
Och en aln än derutöfver.
Dit fördrifvas alla plågor,
Alla smärtor dit förjagas;
Stenen qvider ej af smarta,
Klippan ej af plåga klagar,
Om dit äfven skulle bringas
Oberäkneliga smärtor,
Qval, dem man ej tälja mäktar.
O du Ukko, högst bland Gudar,
O du gamle man i höjden.
Kom nu hit, då du behöfves,
Vandra hit, då man dig kallar,
Kom att helsa åstadkomma,
Frid och ro tillvägabringa.
Blås, o Gud, med helga munnen,
Med den varma andedrägten,
Att ej någon son förloras,
Ej en moders barn försvinner
Från det tal, som Skaparn danat,
Som med omsorg Gud har vårdat."
Derpå gamle Wäinämöinen
Ställde grytan uppå elden,
Hade så sitt kok att sjuda.
Full var grytan af de örter,
Hvarur saft på marken dryper,
Honungs-droppar rinna neder.
Fräsande nu grytan sjuder
Uti trenne sommar-dagar
Och i fulla trenne nätter.
Derpå gamle Wäinämöinen
Efterser sitt läkemedel:
"Är min salva tillförlitlig,
Är mitt läkemedel säkert?"
Ej är salvan tillförlitlig,
Ej hans läkemedel säkert.
Ställde grytan uppå elden,
Hade så sitt kok att sjuda,
Bragte dit än mera örter,
Gräs af många skilda arter.
Fräsande nu grytan sjuder
Uti fulla trenne nätter
Och i trenne sommar-dagar.
Derpå gamle Wäinämöinen
Lyftar grytan ifrån elden
Och beskådar läkemedlet;
"Ar min salva tillförlitlig,
Är mitt lekemedel säkert?"