Tillred utaf jern ett gärde,
Foga hop en borg af stenar
Omkring alla mina ägor,
Uppå gårdens begge sidor,
Ifrån jorden upp till himlen,
Ifrån himlen ned till jorden,
Nyttja stål till gärdsgårds-störar,
Dem med markens maskar fastbind,
Fäst med ormar dem tillhopa
och med ödlor sammanfoga,
Att ej björnen må för mycket,
Fienden för ymnigt fräta.
Hvad nu trollmän än må trolla,
Må uppå dem sjelfva falla.
Nu du Pohjolas värdinna
Drif förderfven in i stenen,
Tryck i klippan allt det onda,
Samla plågorna i berget,
Men ej må du månen röra,
Aldraminst åt solen komma.
Låt de stränga froster skada,
Låt ovädret uppehålla
Egna kornbesådda åkrar,
Sådden, hvilken sjelf du odlar.
Låt ock jern från höjden falla,
Hagel strö af fasta stålet
Ned på tågen uti Pohja,
Uppå Pohjas boskapsgårdar.
Trolla björnen ifrån heden,
Ifrån lunden vilda katten,
Krökta tassen ifrån öknen,
Ifrån mon den glesa tanden
Bort till Pohja-gårdens åkrar,
Hvarest Pohjas hjordar trampa."
Än den gamle Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Låt nu Suomi, ljufva, hulda!
Ymnighet på marken herrska
Och i luften mildhet råda,
Att jag kan i dälder sjunga;
Leka uti gröna lunder,
På den jemna marken dansa."
Tjugufemte Runan.
— — — — — — — — —
— — — — — — — — —
Louhiatar gamla qvinnan,
Gamla skökan uti Pohja
Föder sedan söner nio,
Bringar tio barn till verlden,
Under badet en gång gifvet,
Uti badstun, en gång eldad.
Alla på en gång hon föder,
På en enda natt om sommarn.
Sina söner hon benämner
Och med samma omsorg vårdar,
Som enhvar sitt eget foster.
En till håll och styng hon danar,
Ammar upp till gikt en annan,
Fostrar till kolik en tredje
Och en fjerde gör till tvinsot.
Der hon utslags-sjukdom närer,
Daggar ock den grymma pesten,
Skapar leda troll i vattnet,
Afundsmän på alla ställen,
Trollmän uti sanka dälder.
Sjelf hon råder sina söner,
Sjelf hon undervisar barnen
Att till annan nejd sig draga,
Till den dimomhöljda udden,
Till den skogbeväxta holmen.
Så nu Pohjolas värdinna,
Pohja-gårds tandglesa gumma
Sände gräsliga förderfven,
Dref de oerhörda plågor
Till den dimomhöljda udden,
Till den skogbeväxta holmen.
Wäinö-gårdens söner sjukna,
Luoto-folket börjar täras
Af en icke vanlig sjukdom,
En till namnet okänd smitta.
Nedantill förmultna golfven,
Ofvan ruttna takets bräder.