Börjar stiga på med snabbhet,
Vandrar fram med lätta fötter,
Träder med den ena foten
Uppå sandbeströdda fältet,
Träder med den andra foten
Uppå lefverlika marken,
Kommer så med tredje steget
Fram till fasta pilens rötter,
Tätt intill den stora eken.
Hugger eken med sin yxe,
Hugger med det jemna bladet,
Hugger en gång, hugger tvenne,
Spånor flögo kring från trädet,
Elden flydde ifrån eken,
Gnistor sprakade från yxen.
Redan med det tredje hugget
Mäktade han eken fälla,
Böja ned det goda trädet,
Raka trädet sönderkrossa.
Fällde toppen emot öster,
Emot vester stammen vände.
Den som tog en gren från trädet,
Tog åt sig en evig lycka,
Den som trädets topp fick bryta,
Bröt ett städse lyckligt tecken,
Den som skar ett blad från eken,
Skar åt sig en evig sällhet.
Af de spånor, hvilka spriddes
Uppå hafvets klara yta,
Bildade besvärjarn pilar,
Skytten sina onda redskap,
Pirolainen styngets verktyg.
Gamle trygge Wäinämöinen
Genom honom eken fäller,
Hugger ned det gröna trädet,
Raka trädet sönderkrossar,
Får så solen till att lysa,
Månen att sin klarhet sprida.
Derpå gamle Wäinämöinen
Strödde frön igenom sållen,
Spridde dem omkring på marken.
Hundrafaldt hvart såll föröktes,
Tiofaldt hvar ask, som såddes,
På den dimomböljda udden,
På den skogbeväxta holmen.
Sade gamle Wäinämöinen:
"Hit med plöjning, hit med såning,
Hit med all slags växt och gröda,
Till de arma nordanländer,
Suomis vidt utsträckta nejder,
Hit du måne till att lysa,
Hit du sol att värme sprida,
Hit J solens milda strålar."
Sade Pohjolas värdinna.
"Ännu minnes jag ett medel,
Hittar på ett litet hinder
Mot din plöjning, mot din såning,
Emot alt din växt och gröda.
Sköna månen skall jag bringa
I en sten med brokig sida,
I en häll med fasta väggar,
Och den milda solen sätta
Att i ståluppfyllda berget,
I en jernfast klippa lysa
Och ej dädan mera slippa.
Aldrig utgång sig bereda.
Låter stränga froster skada,
Kylig väderlek fördröja
All din plöjning, all din såning,
Allt hvad du med möda odlat.
Låter jern från luften regna,
Hagel utaf stål bereder,
Att på dina svedjeländer,
Dina åkrar häftigt störta.
Trollar björnen ifrån heden,
Ifrån lunden vilda katten,
Krökta tassen ifrån öknen,
Ifrån mon den glesa tanden,
För att rifva dina hästar,
Dina ston om lifvet bringa,
Boskapshjordarna förstöra,
Skingra korna vidt kring fältet,
Eller låter sjukdom döda
Alla dina boskapsdrifter,
Dräper menniskorna sjelfva
Och din stora ätt föröder."
Nu den gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Mig förmår ej Lappen trolla,
Mig ej Turjalainen skadar.
Sjelf jag himlens staf besitter,
Har hos mig min lyckas nycklar,
Ej i afundsmannens händer,
Olycksstiftarns finger-ändar."
Åter gamle Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Store Skapare bevara,
Milde Gud, ditt hägn förläna
Emot männers onda anslag
Och mot stämplingar af qvinnor.
Krossa afundsmän på landet,
Kufva leda troll i vattnet,
Håll med dina egna söner,
Städse dina barn beskärma,
Att till men ej solen lyser,
Att ej månens ljus må skada,
Vinden icke våldsamt blåsa.
Afvänd alla stränga froster,
Låt ovädret icke nalkas.