Skaffar sig en plog med eldbett,
Plog med kopparsmidda billar,
Tager sen en väldig oxe,
Wäinös tjur med krökta benen.
Oxen hade sega sidor,
Stadigt bygda kroppens lemmar,
Horn utaf den största styrka.
Plöjde så de sådda tegar,
Drog i ödemarken fåror,
Sjelf till orda tog och sade:
"Fåror ristar jag på marken
Med den hvassa eldbettsplogen,
Med de kopparsmidda billar."
Plöjde alla usla länder,
Vände dem och lösa gjorde,
[Alla kärr med ljung besådde,]
Plöjde dälder, björkar stego,
Plöjde backar, tallar skjöto,
Plöjde kullar, granar växte,
Häggar böjde sig på våta,
Videträn på sanka marker,
Rönnar uppå helga ställen,
Uppå hårda ställen pilar,
Enar uti stenig jordmon.
Eken dock ej börjar växa,
Guda-trädet sig ej rotar.
Lemnar fri den fula oxen
För att af sin sällhet njuta.
Skredo nätter tvenne, trenne,
Skredo lika många dagar,
Gick så att befrakta trädet:
"Monne eken nu har vuxit,
Har sig Guda-trädet rotat?"
Ännu har ej eken vuxit,
Guda-trädet sig ej rotat.
[Lemnar fri den fula oxen
För att af sin sällhet njuta;]
Bidde åter trenne nätter,
Bidde lika många dagar,
Gick så att betrakta trädet,
Sedan högst en vecka skridit:
"Monne eken nu har vuxit,
Har sig Guda-trädet rotat?"
Nu har eken ändtligt vuxit,
Guda-trädet har sig rotat,
Lummiga dess grenar äro,
Ymnigt sprida sig dess qvistar,
Ekens topp till himlen stiger,
Qvistarna i rymden bredas,
Hindra skyarna att skrida,
Hindra molnen att sig röra,
Undanskymma solens strålar,
Månens ljusa sken förtaga.
Nu den gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Ledsnad menskorna betager,
När ej solen strålar sprider,
Milda månen mer ej lyser.
Monn bland denna ungdom finnes,
I den sköna ungdoms-skaran,
Den som kunde eken falla,
Hugga ned det raka trädet?"
Ekens bane nu man söker,
Söker den som trädet fällde,
Uti Finland, uti Ryssland,
Mellan hvardera Karelen,
Inom trenne rikens stridsland;
Men ej fanns en sådan hjelte,
Ej en man med sådan styrka,
Att han kunnat eken falla,
Hugga ned det stora trädet.
Steg en liten man ur hafvet,
Steg en hjelte ifrån böljan,
Föga bättre än en liflös,
Ej mer skön än en försvunnen.
Hjelten var ej af de större,
Var ej heller af de mindre;
Längden var som mannens qvarter,
Eller som ett spann hos qvinnan.
Bar en koppar-hatt på hufvet,
Hade koppar-skor på foten,
Koppar-handskar uppå handen,
Uti handsken koppar-vantar,
Koppar-gördel omkring lifvet
Och vid gördeln koppar-yxe.
Yxens skaft var gjordt af koppar,
Men på knappen blänkte silfver;
Skaftet var en aln i längden,
Yxens blad ett spann i höjden.
Börjar nu att yxen hvassa,
Slipade det jemna bladet
Med fem stenar ifrån Estland,
Med sex hårda hvätje-stenar.
Med sju mjuka brynstens-ändar.
Fick så yxen hvässt och slipad,
Fick den uti bästa ordning;
Nu blef hjelte först af hjelten,
Blef en duglig man af mannen.
Foten svänger uppå marken,
Hufvudet till molnen hinner,
Skägget räcker fram till knäna,
Ned till hälarna når håret.
Med en famn hans smalben mätes,
Med halfannan knäets omkrets
Och med famnar tre hans höfter.