Männerna i hafvet störta,
Falla ned från örnens vingar,
Hundra männer ifrån vingen,
Tusen karlar ifrån stjerten,
Tio ifrån hvarje fjäder.
Sjelf hon Pohjolas värdinna
Damp från masten ned i båten,
Liksom, träffad utaf pilen,
Tjädern dimper ifrån trädet,
Ekorn ifrån granens qvistar.
Griper sedan tag i Sampo
Med det ej benämnda fingret,
Vräker Sampo så i hafvet,
Granna locket ut på böljan,
Ut på hafvets klara yta,
På den vida, öppna fjärden.
Gick nu Sampo der i stycken,
Granna locket uti bitar.
Dessa vaggades af vinden,
Drefvos hit och dit af stormen
På det blåa hafvets yta.
Alla stycken, som af Sampo
Sjönko under klara vattnet,
Ofvanpå det svarta gruset,
Byttes der till hafvets rikdom,
Ahti-barnens dolda skatter.
Hafvet rikedom ej saknar,
Skatter tryta ej för Ahti. —
Endast några smärre stycken
Blefvo förda hän till stranden
Af det isbeströdda hafvet;
Deraf plöjning, deraf såning,
Deraf all slags växt och gröda,
Deraf en evärdlig lycka
På den dimomhöljda udden,
På den skogbeväxta holmen.
Sjelf hon Pohjolas värdinna
Fick till Pohja endast locket,
Bar till Sariola grepen
Med det ej benämnda fingret,
Men ej fick hon andra stycken.
Derför är i Pohja jemmer,
Är ett brödlöst lif i Lappland.
Tjugufjerde Runan.
Gamle trygge Wäinämöinen
Finner bitar utaf Sampo,
Stycken af det granna locket,
Invid stranden utaf hafvet.
Vid en brokig klippas sida,
Vid en kant af tjocka hällen,
Bär dem så till uddens ända
På den skogbeväxta holmen.
Derpå gamle Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade
Åt den unga Pellervoinen:
"Sampsa, unga Pellervoinen!
Gif dig att befröda jorden,
Gå att göra fältet fruktbart,
Så sex skilda sädesarter,
Fröslag sju på marken kringsprid,
Så att mina stränder frodas,
Mina ägor ymnigt växa."
Unge Sampsa Pellervoinen
Tog sex skilda sädesarter,
Tog sju fröslag och dem lade
I ett enda litet mårdskinn,
Uti sommar-ekorns benling,
Gick så att befröda marken,
Gick att göra fältet fruktbart,
Tog till orda sjelf och sade:
"Säd jag sprider kring på marken
Genom Skaparns öppna fingrar,
Genom starka allmakts handen.
Gumma, du som bor i jorden,
Son i åkerns djup förborgad,
Jordens moder, markens herre!
Bringen torfven till att drifva,
Feta marken till att skjuta,
Tusental af ax upplyften,
Breden hundrafalt med grenar
Ur min såning, ur min plöjning,
Ur den möda, som jag nedlagt.
Må en axrik brodd sig höja,
Brodd till färgen lik med stubben,
Ur den mjuka åker-jorden,
Ur den lefverlika marken.
Styrka saknar icke jorden,
Ej så länge tiden varar,
Om det blott af gifvarinnor,
Af naturens döttrar unnas.
O du Ukko, högst bland Gudar,
Fader i den höga himlen,
Du som skyarna beherrskar,
Råder öfver himlens strömoln!
Håll en sammankomst i molnen,
Håll ett råd bland solens strålar.
Skicka från sydvest en molnkant,
Sänd en annan ifrån vester,
Låt en tredje gro i öster,
Slunga skyndsamt ifrån söder.
Och om marken väta fordrar,
Stänk då vatten ifrån molnen
Ned på brodden, som sig böjer,
Uppå sådden, hvilken ryker."
Så nu Sampsa Pellervoinen
Spridde frön omkring på marken,
Täckte kullarna med granskog,
Hedarna med ljung besådde,
Sådde björkar uti dälder,
Sådde tallar uppå höjder,
Häggar uti våta nejder,
Videträn i sanka mossor,
Rönnar uppå helga ställen,
Uppå hårda ställen pilar,
Enar uti stenig jordmon,
Ekar invid floders bräddar.