Börjar söka efter fnöske,
Leta uti sina elddon,
Tager så en liten flinta,
Tar en liten bit af fnöske.
Detta slänger han i hafvet
Upp från högra skulderbladet,
Genom venstra armens krökning,
Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Stige der en eld-upphöjning,
Växe upp en hemlig holme,
Ock mot den må Pohja-båten,
Hundraroddar-skeppet klyfvas."
Skapas så en eld-upphöjning,
Trollas fram en hemlig holme,
Lång som tiden emot öster,
Utan ända emot vester,
Obegränsadt lång åt norden,
Mot den lopp nu Pohja-båten,
Klyfdes hundraroddar-skeppet.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Pohja-gårds tandglesa gumma
Kunde sig till annat byta,
Dristade förändra skepnad,
Svängde årorna till vingar,
Gjorde sig en stjert af styret;
Derpå börjar hon att flyga,
Höjer upp sig liksom örnen.
Flyger flaxande i luften,
Ofvan hafvets klara yta,
På den vida, öppna fjärden;
Hundra män inunder vingen,
Tusen kämpar uppå stjerten,
Hundra män förutan klingor,
Tusen svärdbeklädde kämpar.
Flyger ömsom, ömsom stadnar,
Såsom örn hon upp sig svingar,
Sätter sig vid mastens ända,
Slår sig ned på segel-stången
Uti Wäinämöinens farkost.
Båten hade nästan kantrat,
Nästan störtat öfverända.
Sade gamle Wäinämöinen:
"O du Pohjolas värdinna!
Kommer du att Sampo dela
Till den dimomböljda udden,
Till den skogbeväxta holmen?"
Sade Pohjolas värdinna:
"Ej jag går att dela Sampo
Jemte dig, du afskyvärde,
I ditt följe, Wäinämöinen."
Sjelf hon söker taga Sampo
Ifrån Wäinämöinens farkost.
Det var smeden Ilmarinen,
Drog nu med den högra handen
Fram sitt eget svärd ur slidan,
Som på venstra sidan hängde.
Hugger dermed örnens näfvar,
Klorna på den starka fogeln,
Hugger en gång, hugger tvenne,
Hugger än den tredje gången,
Men ej skadar han det minsta,
Sårar ens ej yttre hullet.
Nu den muntre Lemminkäinen
Drager svärdet från sin sida,
Grymma jernet utur slidan.
Tog till orda Pohja-gumman,
Talande från båtens mast-topp:
"Ve dig Lempi-son, den muntre!
Nu din moder har du svikit,
Har din gamla mor bedragit,
Lofvade i krig ej färdas,
Aldrig under tio somrar,
Om du äfven guld behöfde,
Eller finge lust till silfver."
Men den gamle Wäinämöinen
Drager ej sitt svärd ur slidan,
Rycker icke fram sitt eldbett,
Höjer endast upp sitt styre,
Lyftar ekens spån från böljan,
Slår dermed på örnens vingar,
Sönderkrossar så dess fötter,
Att af dem ej mera qvarblef
Än ett litet finger endast.