Sade gamle Wäinämöinen:
"Hör mig broder Ilmarinen!
Låt oss gå att se på månen,
Att den sköna solen skåda
Att betrakta Karlavagnen —
Gå att efterse, hvad under
Sol och måne undanskymmer,
När ej månen mera lyser,
När ej solen sprider strålar
Öfver oss beklagansvärda,
Af elände undertryckta."
Gamle trygge Wäinämöinen
Och hans broder Ilmarinen
Gingo så att se på månen,
Att den sköna solen skåda,
Att betrakta karlavagnen.
Stego upp till höga himlen
På det sjette stjernehvalfvet,
* Ofvan åtta himla-fästen.
Ilmarinen eld nu uppslår,
Wäinämöinen gnistor sprider
Med sin kopparsmidda svärdspets,
Med sin blanka klingas eldbett,
På det sjette stjernehvalfvet,
* Ofvanpå de åtta himlar.
Satt en mö på långa molnet,
Satt en flicka invid bågen.
Flickan träget vaggar elden,
Gungar flitigt ljusa lågan
I en vacker, gyllne vagga,
Som på silfver-remmar hängde.
Silfver-remmarna de hveno,
Gyllne vaggan klang i luften
Under vaggningen af flamman,
Under gungandet af lågan.
Plötsligt elden föll från vaggan
För den ovarsamma flickan.
Elden ilade med snabbhet,
Hastigt flög den röda gnistan
Genom åtta himla-fästen,
Granna locken sex igenom.
Gamle trygge Wäinämöinen
Och hans broder Ilmarinen
Gå att spana efter elden,
Söka upp den flydda gnistan.
Bygga farkost först på berget,
Timra uti ökenskogen;
Sig en båt med trenne vränger.
Sampsa, son af Pellervoinen,
Gjorde styren utaf granar,
Stänger utaf furu redde.
Föra båten ut på vattnet,
Ro den makligt fram och färdas
Af och an på Neva-elfven,
Rundt kring Neva-flodens udde.
Kom en qvinna dem till möte,
Talade dem till och sporde:
"Hvadan ären J, o männer?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Från den medlersta bland rymder,
Ifrån himlars midt vi äro."
"Hvart, o männer, gäller resan,
Hvart er färd, beklagansvärde?"
"Vi begifvit oss att elden,
Att den flydda gnistan söka;
Hvadan är du arma qvinna?"