"Hvadan är jag arma qvinna?
Jag bland qvinnor är den äldsta.
Är de första menskors moder,
Har fem gånger hustru varit
Och som brud sex gånger fästad. —
Ni begifvit er att elden,
Att den flydda gnistan söka;
Svårt det blir att elden finna,
Få om flydda gnistan kunskap.
Grymma ting har elden vållat,
Lågan mycken ofärd alstrat.
Elden ilade med snabbhet,
Hastigt flög den röda gnistan
Ofvanfrån den höga himlen,
Från det sjette stjernehvalfvet,
Flög igenom luftens rymder,
Kom så genom sotigt draghål
Till den ljufva kärleksbädden
Uti Tuuris nya stuga,
Palvonens ej täckta boning.
Modren gaf från bröstet näring
Åt sitt barn i usla vaggan,
Uti Tuuris nya stuga,
Palvonens ej täckta boning.
Eldens gnista kom i stugan,
Brände knät på späda barnet,
Brände barmen af dess moder,
Skadade för qvinnan bröstet.
Ned till Manala gick barnet,
Gossen for till Tuonis boning,
Ty han var till döden danad,
Var bestämd att falla undan.
Modren visste dock dess mera,
Ej till Manala gick modren.
Hon förstod att tjusa elden,
Att fördrifva ljusa lågan
Ned i vattnets vilda vågor,
I Aluejärvis böljor.
Nu den vilda insjön brusar
På en sommar-natt tre gånger,
Nio gånger på en höst-natt,
Svallar upp till granens toppar.
Sjuder öfver alla bräddar,
För den röda eldens plågor,
För den ljusa lågans smärtor.
Drifver fiskarna på landet,
Abbor-skaran på det torra;
Dervid fiskarna besinna,
Abborrarna eftertänka,
Hur att vara, hur att lefva
Uti dessa eldens plågor,
Dessa lågans svåra smärtor.
Abborn med sin krökta nacke
Kom och satte efter gnistan.
Gnistan fås dock ej af abborn;
Kommer så den blåa siken,
Siken sväljer eldens gnista.
Lopp en liten tid till ända,
Då af smärta sväljarn gripes,
Slukarn råkar uti vånda,
Uti nöd den alltför mätta.
Samm från udde bort till udde,
Från en holme till en annan,
Hvarje udde hördes råda,
Hvarje holme underrätta:
Hvarken finns i lugna vattnet,
Eller i det vilda, låga,
Den mig arma skulle höra,
Mig eländiga förgöra
Uti dessa eldens plågor,
Dessa lågans svåra smärtor.
Kommer så den röda laxen,
Slukar upp den blåa siken.
Lopp en liten tid till ända,
Då af plåga sväljarn gripes,
Slukarn råkar uti vånda,
Uti nöd den alltför mätta.
Samm från udde bort till udde,
Från en holme till en annan,
Hvarje udde hördes råda,
Hvarje holme underrätta:
Hvarken finns i lugna vattnet,
Eller i det vilda, låga,
Den mig arma skalle höra,
Mig eländiga förgöra
Uti dessa eldens plågor,
Dessa lågans svåra smärtor.
Kommer så den gråa gäddan,
Slukar upp den röda laxen.
Lopp en liten tid till ända,
Då af plåga sväljarn gripes,
Slukarn råkar uti vånda,
Uti nöd den alltför mätta.
Samm från udde bort till udde,
Från en holme till en annan;
Hvarje udde hördes råda,
Hvarje holme underrätta:
Hvarken finns i lugna vattnet,
Eller i det vilda, låga,
Den mig arma skulle höra,
Mig eländiga förgöra
Uti dessa eldens plågor,
Dessa lågans svåra smärtor."
Nu den gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Finnes här den linet sådde,
Sådde linet, plöjde marken,
På en enda natt om sommarn,
Midt emellan tvenne dagar?
Jag ett nät nu ville göra,
Hundraögdad not mig laga,
För att arma fisken döda,
Den eländiga förgöra."