Sade gamle Wäinämöinen:
"Bryr jag mig om dina bågar,
Aktar dem det minsta, dåre?
Sjelf jag äger ock en båge,
Tvåfaldt dyrare än dina,
Två- och trefaldt bättre äfven.
Har ej nå'n att bära båge
Och att återhemta pilar.
Säg; hvad ger du mig i lösen?"
Sade unge Joukahainen:
"Också har jag tvenne hingstar,
Säkert går den ena hingsten,
Snabb den andra är att stiga;
Du må taga, den dig lyster,
Hjelp mig blott ur detta trångmål,
Ifrån denna nöd mig fria."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Bryr jag mig om dina hingstar,
Aktar schäckarna det minsta?
Sjelf också en hingst jag äger,
Som är två- och trefaldt bättre,
Fem- och sexfaldt lifligare;
Har en insjö uppå gumpen,
Klara vattnet uppå ryggen,
Äter hö från källans bräddar,
Dricker vatten ifrån molnet.
Har ej nå'n, som hingsten fasttar.
Som min fåle skulle betsla
Och till åker-tegen leda;
Säg, hvad ger du mig i lösen?"
Sade unge Joukahainen:
"Jag i hemmet har en syster,
Skön hon är och vackert formad;
Enda systern ger jag åt dig,
Lånar dig min moders dotter
Till en maka för din lifstid,
Till ditt stöd på gamla dagar.
Fråntag nu de helga orden,
Återkalla dina qväden,
Hjelp mig utur detta trångmål,
Ifrån denna nöd mig fria."
Sjelf den gamle Wäinämöinen
Löser nu de helga orden,
Återkallar sina qväden.
Men den unge Joukahainen
Återvänder så till hemmet,
Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
Med åt sidan lutad mössa,
Under gråt och strida tårar.
Fadren sitter invid fönstret,
Modren står på bodens trappa,
Modren skyndar sig att fråga,
Gamla qvinnan hinner spörja;
"Hvarför gråter du, min gosse,
Sörjer du, mig kostat möda?"
Sade unge Joukahainen:
"O min moder, som mig burit,
Som mig lyftat har i famnen!
Har jag icke skäl att gråta,
Sorger, hvilka tårar pressa?
Derför all min tid jag gråter,
Sörjer nu min hela lefnad,
Att jag gaf min enda syster,
Lånade min moders dotter
Åt den gamle Wäinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Gaf till stöd åt gamle mannen,
Till ett värn åt skröplig gubbe."
Modren gnuggar sina händer,
Gnäggar sina begge händer,
Yttrar så ett ord och säger:
"O gråt ej min son, du kära,
Här är icke skäl att gråta,
Se det har jag städse önskat,
Längtat under all min lefnad:
Få till frände store mannen,
Ha en måg i Wäinämöinen,
Uti sångaren en svärson?"