Sade unge Joukahainen:
"Sen ock vet jag ännu något,
Mins ifrån aflägsna tider,
Mins, när hafvets fåror plöjdes,
Fiske-slägtets gömslen gräfdes,
Grunda ställen gjordes djupa.
Slätterna på marken mättes,
Höjderna med mull betäcktes,
Bergen staplades tillhopa,
Posterna i rymden ställdes,
Himla-fästets bågar restes,
Stjernorna på himlen ströddes."
Sjelf den gamle Wäinämöinen
Tog till ordet nu och sade:
"Barnets kunskap, barnets minne,
Ej en skäggig hjelte-gubbes.
Det var jag, som plöjde hafven,
Uthögg oceanens hålor,
Gröpte fiske-slägtets gömslen,
Gjorde grunda ställen djupa,
Slätterna på marken mätte,
Höjderna med mull betäckte.
Bergen staplade tillhopa.
Såsom tredje man jag deltog
I att rymdens poster fästa,
i att bära himla-bågen
Och att fästets stjernor utströ."
Nu den unge Joukahainen
Vred sin mun, sitt hufvud rörde,
Skakade det svarta håret,
Tog till ordet så och sade:
"Sen ock vet jag ännu något,
Vet och inser derutöfver:
Trollar den förmätne mannen
Att som spån på vattnet flyta,
Såsom näckrosblad på böljan."
Häraf vredgas Wäinämöinen,
Häraf vredgas han och harmas;
Sjelf han tar sig för att qväda,
Sjelf han börjar på att orda.
Qvädet är ej barna-joller,
Barna-joller, qvinno-sladder,
Qvädet är en skäggig hjeltes,
Och ej alla barn det sjunga,
Icke hälften ibland svenner,
Ej en tredjedel af fästmän
Bland den ungdom, som nu växer,
Bland det slägte, som nu uppgår.
Sjunger gamle Wäinämöinen,
Hafvet svallar, jorden skälfver,
Kopparbergen häftigt skakas,
Klippans fasta hällar dåna.
Starka borgars tinnar skakas,
Ned till marken tornen ramla,
Portarna i Pohja remna,
Fästets bågar brista sönder.
Unge Joukahainen qvad han
Intill midjan uti kärret,
Intill bröstet uti ängen
Och till armarna i sandmon.
Qväder sedan uppå hunden
Tassarna i kalla stenen,
Tänderna i vatten-ruskan.
Qväder Joukahainens båge
Till en båge öfver vattnet;
Qväder Joukahainens pilar
Att som snabba hökar ila,
Qväder ock den höga hjelmen
Uppå karlavagnens skuldror,
Qväder än den blåa manteln
Till ett strömoln uppå fästet,
Och det fina ylle-bältet
Uppå himlens rund till stjernor.
Så stod unge Joukahainen
Nu i kärret intill midjan,
Intill bröstet uti ängen
Och till armarna i sandmon.
Blir deröfver ganska misslynt,
Råkar slutligen i vånda,
Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"O du vise Wäinämöinen,
Du en siare evärdlig!
Tag igen de helga orden,
Återkalla dina qväden,
Hjelp mig utur detta trångmål,
Ifrån denna nöd mig fria."
Nu den vise Wäinämöinen,
Tog till ordet sjelf och sade:
"Nå hvad vill du mig då gifva,
Om jag helga orden löser,
Återkallar mina qväden?"
Sade unge Joukahainen:
"Tro mig, jag har tvenne bågar,
Säkert skjuter ena bågen,
Flinkt far pilen från den andra;
Du må taga, den dig lyster."