Trettionde Runan.
Gamle trygge Wäinämöinen
Lugnt sin väg tillryggalägger,
Unge mannen Joukahainen
Färdas fram med gny och buller.
De på vägen sammanstöta,
Sela fäster sig vid sela,
Stängerna tillhopa häfta,
Loka sitter fast vid loka,
Vattnet rinner ifrån lokan,
Ifrån selan flyter istret.
Der nu stadnar Wäinämöinen,
Tar till ordet sjelf och säger:
"Vik åt sidan Joukahainen,
Ty du är till åren yngre."
Det var unge Joukahainen,
Yttrade ett ord och sade:
"Här ej båtar mannens ungdom,
Mannens ungdom, mannens ålder;
Den i vishet öfverlägsne
Må nu stadna qvar på vägen,
Den i vishet underlägsne
Vike undan för den andra."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Då du är mig öfverlägsen,
Käre, säg att jag för höra,
Hvad du mer än jag må veta."
Sade unge Joukahainen;
"Kanske vet jag ett och annat:
Renen drager plog i norden,
Hästen i det södra landet,
Längst i Lappland elephanten (?).
Sikens åkrar äro släta,
Årtans tak är jemnt och rundadt,
Lätt att lefva är för själen,
Dricker vatten, der han ligger,
Äter laxar rundtomkring sig,
Slukar sikar vid sin sida.
Gäddan leker uti kölden,
Styggmundt fisk i hårda vädret,
Abboren, den skygga våtstjert,
Simmar hösten om på djupet,
Leker sommarn på det grunda,
Mörten far och slänger stjerten,
Laxen konstigt framåt skrider?"
Nu den gamle Wäinämöinen
Sjelf till ordet tog och sade:
"Och hvad vet du ännu mera,
Anar också derutöfver?"
Sade unge Joukahainen:
"Sen ock vet jag ännu något,
Anar också derutöfver:
Höga trän har Pisa-backen,
Horna-klippan stora tallar.
Videt är det första trädslag
Och den äldsta jordart torfven,
Ibland fiskar äldst är girsen,
Finken ibland foglars skara,
Kyytöläinen ibland ormar.
Elden alstrades i himmeln,
Vattnet uti klippan föddes,
Ifrån rost är jernets ursprupg."
Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf till ordet tog och sade:
"Men hvad vet du ännu mera,
Anar också derutöfver?
Tala du blott verklig sanning,
Minnen ifrån fordna tider."