Gret en mö i svedjelunden,
Fager jungfru uti dälden.
Mön dock icke gret fullkomligt,
Men fullt glad var hon ej heller;
Sjöng blott att sin qväll fördrifva,
Tills att solen hunne bergas,
Under hopp att få en make,
Få en man i famnen sluta.
Gamle trygge Wäinämöinen
Hör den unga flickans klagan,
Täcka barnets sorgsna stämma,
Yttrar så ett ord och säger:
"Unna mig en skänk, o flicka,
Jungfru, gif åt mig en hårlock,
Gif fem strån af sköna håret,
Räck mig dertill än ett sjette,
Att min harpa strängar finge.
Ljud min evigt unga glädje."
Flickan gaf en skänk åt honom,
Gaf en skänk utaf sin hårlock,
Gaf fem strån af sköna håret,
Dertill än ett sjette räckte.
Häraf strängarne i harpan,
Ljuden i hans unga glädje.
Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf nu började att sjunga,
Satte sig att glädje locka
Uppå trappan byggd af stenar,
Uppå sätet gjordt af furu,
På jernbänkens främsta ända.
Här sitt strängaspel han skötte,
Skötte ock sin sång tillika,
Spelade med fulla toner
Och till sång sin stämma höjde.
Ljufligt ljudade nu masurn,
Jublade skottrika björken,
Klang så äfven gökens guldskänk,
Ljöd i fröjd ungjungfruns hårlock.
Så nu spelte Wäinämöinen,
Mäktigt klingade hans harpa;
Dalar höjdes, höjder sänktes,
Sänkte sig de höga kullar,
Höjde sig de låga dalar,
Kopparbergen häftigt skälfde,
Alla klippor gåfvo genljud,
Stubbarna i dans sig rörde,
Stenarne på stranden sprucko,
Furarne af fröjd betogos.
Vida bördes ljufva spelet,
Hördes till sex byar ända,
Hördes ända till sju socknar.
Foglar nu i stora flockar
Flögo tätt till Wäinämöinen,
Att till hjeltesångarn lyssna.
Örnen, då i höga nästet
Suomis ljufva spel hon hörde,
Glömde ungarne i boet,
Och till obesökta trakter
Flög att kantele få höra,
Få beundra sådan glädje.
Skogens drott med ludet följe
Dansade på tvenne fötter,
Medan fadren glädje väckte,
Medan Wäinämöinen spelte.
Gamle trygge Wäinämöinen,
Här nog underbart han spelte,
Anslog alltför sköna toner;
Likså när han hemma spelte,
I sitt hus af furu timradt,
Ljudade de höga taken,
Dallrade af glädje fönstren,
Klang det benbelagda golfvet,
Genljöd husets gyllne takhvalf.
Åter när han gick bland granar,
Vandrade bland höga furar,
Grenarne sig ödmjukt krökte.
Tallarne sig vänligt vände;
Kottarna till marken flögo
Och kring roten barren spriddes.
När han lunderna besökte,
Dessa straxt till glädje väcktes;
När han steg till svedjelunden,
Blommorna af kärlek tjustes;
Telningarna ned sig böjde.