Skickligt honom björken svarar,
Masurträdet höres säga:
"Sådant många om mig säga,
Flere i sitt sinne tänka,
Att i glädje blott jag lefver,
Uti fröjd och jubel endast;
Arme jag, som äfven under
All min sorg och saknad fröjdas,
Klagar blott, då värst jag lider.
Nu, så arm, mitt hårda öde
Och min tomhet jag begråter,
Att så lottlös helt och hållet
Och så utan skygd jag lemnats
Här på detta svåra ställe,
På det öppna betesfältet.
Ofta mig beklagansvärda,
Ofta mig så djupt betryckta
Herdarne om sommarn sarga,
Rista i min hvita klädnad,
Sugande all saft ifrån mig.
Ofta jag beklagansvärda,
Ofta jag så djupt betryckta
Blir på detta svåra ställe,
På det öppna betesfältet,
Qvistad och till svedja huggen,
Eller ock till kastved splittrad.
Trenne gånger ren i sommar,
Under denna långa sommar,
I min kronas skygd sig männer
Lägrat, hvässande sin yxa
Mot mitt olycksburna hufvud,
Mot min hals, jag ömkansvärda.
Derför all min tid jag gråter,
Sörjer nu min hela lefnad,
Att så lottlös helt och hållet
Och så utan skygd jag lemnats
Här för svåra vädret blottställd,
Då den stränga vintern nalkas.
Hvarje år så tidigt sedan
Sorgen min gestalt förändrar,
Hufvet fylles af bekymmer,
Och mitt hela anlet' bleknar,
Medan på de kulna dagar,
På den onda tid jag tänker.
Plågor så mig stormen bringar,
Kölden för de värsta dagar —
Stormen, som min pels omskakar,
Alla löf ifrån mig röfvar,
Så att jag alldeles naken
Fryser i det hårda vädret,
Lemnad i den skarpa köldens,
I den vilda stormens händer."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Gröna björk, ej må du gråta,
Qvida högljudt löfskottrika,
Klaga du med hvita gördeln!
Jag i fröjd din gråt förvandlar,
Byter sorgen mot ett bättre,
Gör till glädje ditt bekymmer."
Derpå gamle Wäinämöinen
Masurn högg omkull och täljde
Utaf hårda trä't en kupa,
Kantele af sköna björken.
Täljde nu en dag om sommarn,
Formade åt sig en harpa
På den dimomhöljda udden,
På den skogbeväxta holmen.
Häraf fick sin kupa harpan,
Fick sitt grundträd nya glädjen;
Och af hållig björk är kupan,
Grundträ't af den fasta masur.
Derpå gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Harpan nu sin kupa äger,
Nya glädjen har sitt grundträd,
Och af hållig träd är kupan,
Grundträ't af den fasta masur.
Hvadan må nu skrufvar tagas,
Hvadan goda pinnar hemtas?"
Reste sig en ek på tåget,
Stod vid gårdens ända högrest.
Eken hade jemna qvistar,
På hvar qvist ett äpple syntes,
Uppå äpplet satt ett guldklot
Och en gök på gyllne klotet.
Höjde så sin stämma göken,
Gifvande fem ljud ifrån sig,
Galande det sjette äfven.
Guld då flödade ur munnen,
Silfver rann från gökens läppar
Ned uppå den gyllne kullen,
På den silfverrika backen.
Häraf skrufvarne i harpan,
Finnarne i strängaspelet.
Gamle trygge Wäinämöinen
Tog till ordet då och sade:
"Skrufvar kantele nu fått sig,
Strängaspelet goda pinnar
Från den gyllne gökens tunga,
Silfver-fogelns ljufva läten,
Men än saknas här dock litet,
Strängar fem i harpan fela;
Hvadan månde dessa tagas,
Hvadan taglen fås till harpan?"