Derpå gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Gif, o Gud, ock hädanefter,
Unna Skapare, du sanne,
Att på sådant sätt man lefver,
Att på detta vis man jublar
Vid skogsmannens stora bröllop,
Vid skogsnymfens glada högtid!
Gif, o Gud, ock hädanefter,
Unna Skapare, du sanne,
Att i skogen vägen stakas,
Märken skäras uti träden
För vårt goda jägarfölje,
För vår stora kämpa-skara!
Gif, o Gud, ock hädanefter,
Unna Skapare, du sanne,
Att Tapios pipa ljuder,
Att man skogens pipa hörer
Uppå dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala stigar!"
Tjugunionde Runan
Gamle trygge Wäinämöinen
Eftertänker i sitt sinne:
"Skönt det vore nu att spela,
Att ur toner glädje locka
Här på dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala stigar,
Men min harpa har försvunnit,
Glädjen flytt från mig för evigt
Hän till fiskens djupa salar,
Laxarnes ojemna stengrund,
Att af Ahtis gäddor egas,
Af Wellamos ätt besittas.
Sällan ock ifrån sig lemnar
Ahti, hvad han en gång fångat."
Gamle trygge Wäinämöinen
Gick så ned till smedens verkstad,
Yttrade ett ord och sade:
"Hör mig smed, o Ilmarinen!
Smid åt mig af jern en räfsa,
Gjut dertill ett skaft af koppar,
Att jag hafven upp må harfva,
Hopa vågorna tillsamman,
För att finna gäddbens harpan,
Kantele af fiskben lagad,
Ifrån fiskens djupa salar,
Laxarnes ojemna stengrund."
Det var smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Smidde snart af jern en räfsa,
Redde dertill skaft af koppar;
Skaftets längd femhundra famnar
Var, och pinnarnas etthundra.
Derpå gamle Wäinämöinen
Tog sin jernbesmidda räfsa
Och på öppna sjön begaf sig,
Ut på hafvets vida fjärdar.
Räfsar sedan strandens ruskor,
Räfsar säf och hafsrörs toppar,
Hafvet upp i högar föser,
Lägger vågorna i hopar.
Fann dock icke, såg ej heller
Nånsin mer' sin gäddbens harpa.
Kantele, som gått förlorad,
Glädjen, som för evigt flyktat.
Derpå gamle Wäinämöinen
Började att hemåt vandra,
Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
Med åt sidan lutad mössa.
Stadnar så i svedjelanden,
Ser sig rundtomkring och lyssnar,
Och han hör en björk, som gråter,
Ser, hur masurträdet tåras.
Men han spörjer och han frågar:
"Hvarför gråter, gröna björk du,
Qvider högljudt löfskottrika,
Klagar du med hvita gördeln?
Icke ut i krig du föres,
Tvingas ej i härnad heller."