Ännu saknar Ohto tänder,
Ännu fela klor för björnen.
Mielikki den väna skogsfrun,
Tapiolas trägna qvinna,
Sjelf hon går att söka tänder,
Söka klor till björnens tassar.
Letade bland hårda stammar.
Sökte ibland svedda stubbar,
Uppå fältets gröna hymplar,
På de ljungbevuxna hedar.
Växte så en tall på heden,
Reste sig en gran på kullen,
Fanns en silfverqvist i tallen,
Fanns en gyllne gren i granen.
Kave dem med handen ryckte,
Gjorde klor af dem åt Ohto,
Bildade åt björnen tänder.
Byggde så af hägg en stuga,
Fogade af barr en boning,
Bad der björnen bo om vintern,
Hvila sig den värsta tiden
Och ej genomvada kärren,
Icke stryka genom skogen,
Vandra irrande på heden,
Flacka kring de öppna fälten.
Derifrån kom nu vårt silfver,
Hemtades den gyllne gästen."
Unga skaran tog till orda
Och det gamla folket talte:
"Hur blef skogen dock så nådig,
Öknen denna gång så gifmild,
Hur bevektes skogens herre,
Blidkades den gode Tapio?
Monn med spjutet Ohto fälldes,
Eller dignade för skottet?"
Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Skogen var oss ganska nådig,
Ökenskogen ganska gifmild,
Lätt bevektes skogens herre,
Blidkades den gode Tapio.
Mielikki, den väna skogsfrun,
Tellervo, Tapios dotter,
Lemnade sitt hemvist öde,
Öfvergaf sitt boningsställe,
Hastade att visa vägen,
Gick att hugga vägamärken,
Fästa stakar invid vägen,
Att den rätta kosan lära.
Uthögg märken genom skogen,
Ristade i bergen skåror,
Var beredd sitt guld att byta,
Ta vårt silfver, ge sitt eget.
Ohto fälldes ej med spjutet,
Dignade ej ned för skottet;
Sjelf han halkade från grenen,
Snafvade från barrträds-qvisten,
Föll och gyllne kräfvan sprängdes,
Bäruppfyllda buken klyfdes,
Bröstet sönderslets mot ruskor,
Buken refs af barrträds-qvistar."
"Du min enda, vackra Ohto,
O min honungstass, du sköna!
Nu är benens gny förhanden,
Benens gny och skallens läte,
Häftigt skallra dina tänder.
Näsan tog jag nu af Ohto,
Ingen lukt han mera känner,
Örat tog jag nu af Ohto,
Intet ljud han mer förnimmer,
Sist jag ögat tar af Ohto,
Ögat ser nu aldrig mera."
Derpå gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Den en karl jag skulle nämna,
Skulle för en hjelte hålla,
Hvilken björnens tänder löste,
Toge bort de fasta betar,
Ryckte ut dem med sin jernhand,
Stödd med knät mot björnens skalle."
Sjelf han björnens tänder löser,
Tager bort de fasta betar,
Rycker ut dem med sin jernhand,
Stödd med knät mot björnens skalle.
Tog så tänderna af Ohto,
Yttrade ett ord och sade:
"Vackra Ohto, skogens äpple,
Skogens sköna, runda knotter!
Än du måste gå ett stycke,
Måste vandra uti öknen;
Kom, berömde, börja färden,
Tåga hän, du gyllne Ohto,
Ifrån denna ringa boning,
Ifrån denna låga hydda;
Svårt det blir att bo i stugan,
Ledsamt att i värmen vistas.
Här vår väg nu tar sin början,
Här begynnas nya stigar,
Som åt skoghevuxna kullen,
Åt det höga berget leda,
Leda till en liten fura,
Till en tall med hundra qvistar;
Godt för dig är der att vistas,
Ljuft du der förnöter tiden.
Karpen jagas dit af vinden,
Abborn förs till dig af vågen,
Vid din sida är en sik-ö,
Tätt invid dig fångas laxen.
Säg när hem du återkommit,
Vändt till Metsola tillbaka:
Illa blef jag der ej fägnad,
Uti denna karla-samling,
Denna skara utaf kämpar;
Honung gaf man mig att äta
Och till dryck blef färska mjödet,
Blef det goda ölet framlagdt."
Gamle trygge Wäinämöinen
Nu till hemmet återvände;
Unga folket tog till orda,
Så den sköna skaran sporde:
"Säg, hvart förde du väl fångsten,
Bragte nu din ringa andel?
Lemnade kanske på isen
Dränkte ibland snö och vatten,
Tryckte in i sanka kärret,
Eller gräfde ned i heden."
Gamle trygge Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Om jag uppå isen lemnat,
Dränkt mitt byte uti sörjan,
Skulle det af hundar rubbas,
Utaf luftens foglar sudlas;
Hade jag det sänkt i kärret,
Eller nedgräft uti heden,
Skulle det af maskar skadas,
Täras utaf svarta myror.
Ej jag lemnade på isen,
Dränkte bytet ej i sörjan,
Tryckte icke in i kärret,
Grof ej heller ned i heden.
Dit min fångst jag beledsagat,
Bringat dit min ringa andel,
Högst uppå den gyllne kullen,
Uppå koppar-åsens skuldra,
Uti helga trädets krona,
I en gran med hundra qvistar,
På den största ibland grenar,
På den yfvigaste qvisten.
Tänderna jag ställt åt öster,
ögonen åt vester riktat,
Vändt dem litet emot norden.
Lade ej för högt i toppen,
Skulle der af stormen skadas,
Utaf vårens vind förderfvas."