Derpå gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Du min enda, vackra Ohto,
O min honungstass, du sköna!
Allt ännu du måste vandra,
Måste gå ett litet stycke.
Börja frejdade nu färden,
Skrid nu fram du gamle kämpe
Från det långa jernbänks hörnet,
Från den fasta plankans ända,
Till förgyllda koppar-kärlet,
Grytan med sin koppar-botten."
Fräsande börs grytan koka,
Med det färska köttet uppfylld,
Kokar trenne hela nätter,
Kokar lika många dagar.
Sen nu köttet blifvit kokadt,
Kittlarna från elden tagna,
Kopparsidorna från lågan,
Gamle trygge Wäinämöinen
Höjde upp sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Hvart skall nu mitt guld jag föra,
Hvart min lilla fogel bringa
Från förgyllda koppar-kärlet,
Grytan med sin koppar-botten?"
Folket svarade och sade,
Så den sköna skaran talte:
"Dit må nu ditt guld du föra,
Gyllne fogeln må du bringa
Inuti den gyllne koppen,
Inom koppar-fatets bräddar,
Fram på vackra furu-bordet.
Borden äro här af furu,
Fat af koppar stå på borden
Och vid faten äro satta
Gyllne koppar, silfver-skedar.
Dit må nu ditt guld du föra,
Der din lilla fogel ställa,
Att med mjöd den får sig mätta,
Får af goda ölet dricka."
Derpå gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Ohto, du min lilla fogel,
O min honungstass, du sköna!
Allt ännu du måste vandra.
Måste gå ett litet stycke,
Kom mitt guld och börja färden,
Skrid nu fram, du gyllne Ohto,
Från förgyllda koppar-kärlet,
Grytan med sin koppar-sida
Inuti den gyllne koppen,
Inom koppar-fatets bräddar,
Fram på bordet utaf furu."
Rågade nu kärlen stodo,
Faten upp till brädden fyllda.
Derpå gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Skogens honungsrika moder
O du skogens gyllne konung,
Tellervo, du Tapios jungfru,
Skogens lilla, sköna tärna!
Kommen nu till Ohtos bröllop,
Till det långa hårets högtid.
Ymnigt finns här till att äta,
Till att äta, till att dricka,
Att för egen del behålla
Och att dela ut i byen."
Dervid folket tog till orda,
Så den sköna skaran talte:
"Hvarest föddes sköna Ohto,
Hvarest växte glesa håret,
Hvadan är den trinda hemtad,
Hvar den blåa svansen funnen?
Monne väl på badstu-vägen,
Eller uppå brunnens gångstig?"
Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Ohto föds ej uppå halmen,
Ej på båset invid rian,
Der den ädla Ohto föddes,
Der det glesa håret växte,
Nära månen, invid solen,
Uppå karlavagnens axlar,
På den stora björnens skuldra.
Ukko himlens gyllne konung,
Gamle mannen upp i höjden,
Kastar litet ull på vattnet,
Blott ett hårstrå uppå böljan.
Detta vaggades af vinden,
Skakades af vädrets flägtar,
Gungades af vattnets imma,
Fördes så af hafvets bölja
Hän till blomster-holmens stränder,
Till den honungsrika udden.
Mielikki, den väna skogsfrun,
Tapiolas trägna qvinna
Sprang i hafvet upp till knäna,
Sprang i böljan intill gördeln.
Ryckte håret upp från vattnet,
Fina ullen ifrån böljan,
Vaggade uti sitt sköte,
Rörde om i sina kläder.
Sedan förde hon sin fogel,
Lade ned sin gyllne älskling
I en liten korg af silfver,
I en vacker gyllne vagga.
Fästade så lindans bindlar,
Band det stora barnets vagga
Vid den största qvist af trädet,
Vid den lummigaste grenen.
Nu sin vän hon troget vaggar,
Gungar omsorgsfullt sin älskling
I den vackra gyllne vaggan,
Som på silfver-remmar hängde,
Under granens blomsterkrona,
Blomsterkrona, gyllne grenar.
Der hon vårdade sin Ohto,
Fostrade det glesa håret
Invid låga granars rötter,
I en liten, nödväxt tallskog,
Ibland honungsrika buskar,
I den dunkla ökenskogen.