Folket svarade och sade,
Så den sköna skaran talte:
"Dit må främlingen nu föras,
Dit må gyllne gästen ledas,
Uti stugan, gjord af tallar,
Uti huset, bygdt af furu,
Under åsen, den berömda,
Under takets vackra fogning."
Derpå gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Du min enda, vackra Ohto,
O min honungstass, du sköna!
Allt ännu du måste vandra,
Måste fördas fram i lunden.
Gif, mitt guld, dig nu på färden.
Tåga fram, mitt vackra silfver,
Vandra genom gyllne tåget,
Gå längsefter silfver-spången,
Träd i stugan, gjord af tallar,
Uti huset, bygdt af furu,
Under åsen, den berömda,
Under takets vackra fogning.
Sen nu till J stackars qvinnor,
Att ej driften må förskräckas,
Klena hjorden ej förfäras
Ej värdinnans boskap skadas,
När till stugan Ohto kommer,
När det skäggbetäckta trynet,
Platta nosen sticker in sig.
Gossar, gifven rum i förstun,
Stån ej flickor framför dörren,
När till stugan hjelten träder,
När den stolta mannen kommer.
Bry dig ej om våra flickor,
Frukta ej för våra qvinnor,
Räds ej för de mössbetäckta,
De om hasen strumpbeklädda.
Allt hvad qvinna är i stugan,
Må nu längst i vrån sig draga,
När i stugan mannen träder,
När den stolta karlen kommer.
Frid du Gud ock hit förläna,
Hit i denna ringa stuga,
Uti denna låga hydda,
Under åsen den berömda,
Under takets vackra fogning.
Hvart skall nu mitt guld jag föra,
Hvar min lilla fogel ställa?"
Folket svarade och sade,
Så den sköna skaran talte:
"Hell ock dig, som hit har kommit,
Hell dig honungstass, som stigit
Uti denna ringa stuga,
Uti denna låga hydda,
Under åsen den berömda,
Under takets vackra fogning!
Dit må nu ditt guld du föra,
Ställa der din lilla fogel,
Invid hörnet af vår jernbänk,
Vid den fasta plankans ända.
Du min enda, vackra Ohto,
O min honungstass, du sköna!
Nu din pels man måste skåda,
Vackra håret undersöka;
Var dock icke alls bekymrad,
Illa skall man dig ej hålla,
Skall ditt ludna skinn ej gifva
Att hos usla männer vräkas,
Att bepryda ringa karlar?"
Derpå gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Hvart må sen vår gäst vi föra,
Hvart ledsaga vandringsmannen
Från det långa jernbänks hörnet,
Från den fasta plankans ända?"
Folket svarade och sade,
Så den sköna skaran talte:
"Dit må nu din gäst du föra,
Vandringsmannen dit ledsaga,
Till förgyllda koppar-kärlet,
Grytan med sin koppar-botten.
Länge grytan stält på elden,
Koppar-sidan invid lågan;
Länge ren har vattnet väntat —
Vattnet hemtades från fjerran,
Togs ur vasslesöta källan,
Den till brädden fyllda brunnen.
Saltet ifrån fjerran söktes,
Från de djupa sund i Tyskland,
Roddes hit igenom saltsund,
Lastades så ut ur skeppet.
Veden har man fällt i skogen,
Huggit längesen i öknen,
Hemtat hit från Tuomivaara,
Släpat ifrån höga kullar.
Elden har från himlen fallit,
Ilat ned från himla-midten,
Ofvan från de åtta himlar,
Från den nionde bland rymder."