Kom nu, såsom ock du kommer.
Ifrån detta trånga näste,
Lemna dynorna af ruskor,
Öfvergif din bädd af granris,
Lägg dig uppå röda bolster,
Uppå mjuka siden-bädden,
Under åsen den berömda,
Under takets vackra fogning.
Rör dig uppå fältets drifvor,
Som ett näckrosblad på böljan,
Sväfva öfver skogens ruskor,
Som på qvisten ekorn sväfvar."
Och nu vandrar Wäinämöinen
Under spel i svedjelunder,
Under hornets ljud på fältet,
Vandrar med den ädle Ohto.
Sjelf han spelar skönt och skickligt,
Låter hornet herrligt ljuda,
Blåste gånger fem för porten,
Blåste tre på hemmets kullar.
Ljudet hördes in i stugan,
Skallade inunder åsen.
Folket talade i stugan,
Så den sköna skaran sade:
"Hören ljudet nu der ute,
Som från jägarhornet skallar,
Hören kotte-fogelns läte,
Hören Tapio-tärnans pipa!"
Folket hastade ur stugan,
Sköna skaran sprang på gården?
"Gaf ett honungsdjur er skogen,
Gaf ett lodjur skogens herre,
Då med sång J återkommen,
Skriden jublande på skidor?"
Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Oss en utter är till talets,
Är till sångens ämne gifven;
Derföre med glam vi komma,
Jublande på skidor nalkas.
Men det är dock ej en utter,
Ej en utter, ej ett lodjur;
Sjelf den frejdade här vandrar,
Skogens dimma hit nu sväfvar.
Skogens fradga hitåt rinner,
Ohto nalkas svept i kläde.
Nu med Gud jag helsar eder
Här på dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala vägar,
Gångar trampade af tärnor,
Jemnade af gårdens qvinnor.
Mindre kär kanske är gästen,
Må man husets dörr då sluta,
Men är gästen efterlängtad,
Så må dörren hållas öppen."
Folket svarade och sade,
Så den sköna skaran talte:
"Nu, o Gud, du lofvad vare,
Skapare allena prisad,
Då du gaf den sköna Ohto,
Skänkte skogens guld till byte.
Hell dig Ohto, du som kommit,
Hell dig honungstass, som vandrat
Hit till dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala gångar.
All min lifstid har jag längtat,
Väntat all min blomningsålder,
Att dock skogens silfver komme,
Skogens guld sig skulle närma
Hit till dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala gångar,
Att jag hörde Tapio-hornet,
Hörde skogens pipa ljuda.
Detta har jag städse väntat,
Som ett bördigt år man väntar,
Såsom skidan väntar drifvor,
Längtar efter präktig skara,
Och som flickan väntar fästman,
Den rödkindade en make.
Aftnarna jag satt i fönstret,
Morgnarna på visthus-trappan,
Månaderna invid tåget,
Vintrarna på fähusbacken.
Der jag stod, tills snön förhårdnat,
Tills den hårda snön blef uppsmält,
Marken bar och höljd med sandgrus,
Gruset öfvertäckt med mylla,
Myllan grönskande af nygräs."
Derpå gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Finns här ingen man, som mottar,
Ingen kämpe, som välkomnar,
När från Metsola jag kommer,
Vänder hem från Tapios boning?"
Folket svarade och sade,
Så den sköna skaran talte;
"Nog här finnas män, som motta,
Finnas kämpar som välkomna,
När från Metsola du kommer,
Vänder hem från Tapios boning.
Länge brygd har drycken varit,
Ölet redan länge färdigt
För den främling, som nu kommer,
För den gäst, som till oss nalkas."
Derpå gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Hvart skall främlingen nu föras,
Hvart den gyllne gästen ledas
Ifrån dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala gångar?"