Nu den gamle Wäinämöinen
Sjelf sig tager för att tala,
Höjande sin röst han säger
Och med dessa orden talar:
"Hell dig måne, att du lyser,
Att ditt anlete du viser,
Hell dig gyllne dag, som randas,
Hell dig sol, som åter uppgår!

Du guldmåne slapp ur stenen,
Sköna sol, du steg från klippan,
Såsom gyllne gök du uppsteg,
Höjde dig som silfver-dufva.
Så du må hvar morgon stiga
Äfven efter denna dagen,
Och hvar gång, då hit du kommer,
Må du ymnig helsa bringa,
Hopa håfvor uppå håfvor,
Föra lycka till vår metkrok,
Hemta fångst åt våra fingrar.
Vandra nu din väg med helsa,
Lägg din bana frisk till rygga,
Gör din båge skön och vacker.
Gå om aftonen till glädje."

Tjuguåttonde Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Nu man borde björnen fånga,
Borde fälla gyllne djuret
Uti Metsola det ljufva,
Det vaksamma Tapiola,
Att ej Ohto mina hästar,
Mina ston om lifvet bringar.
Icke dödar mina hjordar,
Och ej korna strör kring marken.

Också jag i fordna tider
Var så god som mången annan.
Då man gjorde val af männer,
Då man karlarna fördelte,
Mönstrade de bästa kämpar;
Jag då steg till björnens dörrar,
Till den platta nosens gårdar.
Nu en annan tid är inne:
Monne, arme man, jag redan
Kunnat blifva alltför gammal,
Mera tvekande än andra?
Kanske är det så, men sinnet
Lockande mig likväl bjuder
Att till Metsola nu vandra,
För att njuta af dess honung.

Så jag vandrar hän till skogen,
Går till sysslor utom huset.
Mielikki, du skogsvärdinna,
Tellervo, Tapios dotter!
Lägg nu band på dina hundar,
Ordna vackert dina valpar
I det trybevuxna tåget,
I den lilla ekträdskojan.
Bind för björnens ögon silke,
Vira flätor om hans hufvud,
Stryk uppå hans tänder honung
Och på munnen rena smöret,
Att han icke vädrar mannen,
Icke känner andedrägten,
När jag kommer till hans gårdar,
Till den ädle Ohtos dörrar.

Vackra Ohto, skogens äpple,
Skogens sköna, runda knotter!
När du hör, att mannen nalkas,
Stolta karlen till dig träder,
Göm då klorna in i tassen,
Tänderna uti ditt tandkött,
Att de aldrig måtte såra,
Ej ens i sin vighet skada.
Så må du dig, Ohto, röra,
Så du, honungstass, dig vända,
Som i boet hjerpen rör sig,
Gåsen liggande sig vänder?"

Sjelf den gamle Wäinämöinen
Stötte nu på sköna Ohto,
Rubbade så sidenbädden,
Slog omkull den gyllne sängen;
Höjde upp sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Nu, o Gud, du lofvad vare,
Skapare allena prisad,
När du gaf mig sköna Ohto,
Gaf mig skogens guld till byte.
Träder jag för Ohtos dörrar,
Går till släta tassens gårdar,
Vandrar till plir-ögats koja,
För att der mitt guld betrakta —
Kort är foten, böjdt är knäet,
Nosen trubbig, som ett nystan.

Du min enda, vackra Ohto,
O min honungstass, du sköna!
Blif ej ens på skämt förtörnad,
Jag var icke den dig fällde,
Sjelf du halkade på grenen,
Snafvade på barrträdsqvisten,
Sönderslet din granrisklädnad,
Ref i tu din barrbetäckning;
Hösten är så hal och slipprig,
Höstens nätter äro mörka.

Du min enda, vackra Ohto,
O min honungstass, du sköna!
Än du måste gå en sträcka,
Måste vandra på en sandhed.
Kom berömde, börja färden,
Vandra hän du skogens stolthet,
Skrid blå-strumpa fram med snabbhet,
Stig lättfotade med brådska
Ifrån dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala stigar,
Till en skara utaf kämpar,
Till en talrik karla-samling.
Länge ren der stått ett visthus,
Uppå silfver-fötter timradt,
Bygdt på sköna gyllne stolpar;
Dit vår ädle gäst vi leda.
Föra in vår gyllne främling.
Illa blir han der ej fägnad,
Honung får han till att äta,
Får det färska mjöd att dricka.