Fogeln med sin tunga talar,
Så den lilla siskan qvittrar:
"Hör mig smed, o Ilmarinen,
O du hamrare evärdlig!
Du just är en kunnig konstnär,
Är en hamrare förträfflig."
Det var smeden Ilmarinen,
Yttrade ett ord och sade:
"Derför är jag kunnig konstnär,
Är en hamrare förträfflig,
Att jag har den store Guden
Länge uti skägget skådat,
Medan förr jag himmel smidde,
Hamrade ett lock för luften."
Fogeln med sin tunga talar,
Så den lilla lärkan qvittrar:
"Hvad är det, du smed nu hamrar,
O hvad smider du nu, konstnär?"
Det var smeden Ilmarinen,
Svarade härtill och sade:
"Det en halsring är, jag smider,
Åt den stygga Pohja-gumman."
Flög nu Pohjolas värdinna,
Flög och ilade med snabbhet
Ifrån Ilmarinens smidja,
Flög som lärka bort till hemmet.
Börjar tänka och begrunda,
I sitt sinne öfverlägga,
Hur sin bals hon, usla qvinna,
Onda hexa, månde värja.
Märker ofärd henne hota,
Nödens dag förhanden vara.
Steg så upp en morgon tidigt,
Ren i dagens första gryning,
Flög till Ilmarinens smidja,
Kom, som dufva, uppå tröskeln.
Det var smeden Ilmarinen,
Yttrade ett ord och sade:
"Hur är dufva du på tröskeln
Ren på morgonen så tidigt?"
Dufvan med sin tunga talar,
Fogeln så till gensvar qvittrar:
"Derför må jag stå på tröskeln,
Att dig detta budskap bringa:
Månen stigit har ur stenen,
Solen ut ur klippan sluppit."
Derpå smeden Ilmarinen
Går till dörren af sin smidja,
Skådar noga upp mot himlen,
Ser på fästet månen lysa,
Ser den sköna solen stråla.
Gick till gamle Wäinämöinen,
Yttrade ett ord och sade:
"O du gamle Wäinämöinen,
Du en sångare evärdlig!
Kom nu att beskåda månen,
Kom att se på sköna solen,
Då de nu på fästet stigit,
Kommit till sitt förra ställe."
Gamle trygge Wäinämöinen
Skyndade sig ut på gården,
Lyfte genast upp sitt hufvud,
Höjde blicken emot himlen:
Månen uppå fästet stigit,
Solen hade himlen funnit.