Männerna der mjöd förtära,
Mätta sig med ljufva drycken.
Hvarje man bär svärd vid sidan,
Stridsbeklädd är hvarje kämpe,
För att döda Wäinämöinen,
Vattnets vän om lifvet bringa.
Männerna af honom spörja:
"Hvad är usle mannens budskap,
Hvad vet vandrarn att förtälja?"
Gamle trygge Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Hvart har solen från oss flyktat,
Hvart har månen tagit vägen?"
Pohja-folket höres ropa,
Onda skaran häftigt larma;
"Dit från eder solen flyktat,
Dit har månen tagit vägen:
Solen kommit ned i klippan,
In i ståluppfyllda berget,
Sköna månen har försvunnit
I en sten med brokig sida;
Aldrig derifrån de slippa,
Aldrig utgång sig bereda."
Nu den gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Låt oss mäta våra klingor,
Låt oss våra svärd beskåda.
Skall ej månen fås ur stenen
Solen ifrån klippan frias?
Den som har en längre klinga,
Har ett svärd, mer skönt att skåda,
Må det första hugget gifva."
Sina svärd nu männer mäta
Och beskåda sina klingor.
Litet längre än de andres
Var den gamle Wäinös klinga,
Blott så mycket som ett kornfrö,
Eller som ett ringa halmstrå.
Månen lyste uppå spetsen,
På dess fäste glänste solen,
Hästen gnäggade på bettet,
Katten gnällde uppå knappen
Och en hundvalp låg i slidan.
Man så träder ut på gården
Och emot hvarann sig ställer.
Nu den gamle Wäinämöinen
Slog en gång med blanka svärdet,
Slog en gång och slog en annan,
Skalade, som rofvors strängar,
Hufvuden af Pohjas söner.
Går så att beskåda månen,
Vandrar hän att solen lösa
Och befria karlavagnen
Från den fläckbeströdda stenen,
In ifrån stål-bergets sköte,
Från den jernuppfyllda klippan.
Men der finnas tio dörrar
Och hvarenda ibland dessa
Har med tio lås man fastlåst;
Han ej slipper in i klippan.
Gamle trygge Wäinämöinen
Återvänder nu till hemmet,
Träder uti smedens verkstad,
Yttrar så ett ord och säger:
"Hör mig smed, du Ilmarinen,
Frände, barn af samma moder!
Hamra mig tregrenig gräfta,
Smid ett dussin hvassa billar,
Smid en väldig knippe nycklar,
Att jag månen får ur stenen,
Solen lösa kan från klippan."
Derpå smider Ilmarinen
Allt hvad mannen har af nöden,
Smider en dag, smider tvenne,
Smider än den tredje dagen.
Men uppå den tredje dagen
Stiger Pohjolas värdinna,
Pohja-gårds tandglesa gumma,
Ganska tidigt upp en morgon
Och sig tager för att flyga.
Flyger upp med lärkans fjädrar,
Höjer sig på siskans vingar,
Flög till Ilmarinens smidja,
Satte sig vid gluggen neder.
Det var smeden Ilmarinen,
Tog till orda nu och sade:
"Hur är, fogel, du vid gluggen
Ren på morgonen så tidigt?"