Svetten dröp från Skaparns hufvud.
Vattnet rann från Gudens panna
Vid det alltför svåra verket,
Vid den mödosamma lyftning,
Då man forslar nya solen,
Då man bär en ring för månen
Upp till midten utaf himmeln,
Till den nionde bland rymder.
Månen fingo de så forslad,
Fingo äfven solen fästad
I den nionde bland rymder,
Vid den medlersta bland himlar;
Men som måne sken ej guldet,
Silfret såsom sol ej lyste.
Nu den gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Om jag far till Pohja-gården,
Mig beger till Pohjas söner,
Visst jag månen får att lysa,
Gyllne solen till att stråla."
Far åstad och färdas skyndsamt
Hän till Pohjola det mörka;
Stiger en dag, stiger tvenne,
Redan på den tredje dagen
Synas Pohja-gårdens portar,
Pohja-gårdens dörrar rassla
Och de onda gångjern glimma.
Kommen fram till Pohja-floden
Ropar gamle Wäinämöinen:
"Hemta båt, du son i Pohja,
Att jag slipper öfver elfven."
Pohja-sonen hördes svara:
"Här är ingen båt nu ledig,
Ro dig fram med dina fingrar,
Styr med dina flata händer
Öfver floden här i Pohja."
Nu den gamle Wäinämöinen
Sänker fingrarna i vattnet,
Flata händerna i böljan,
Drar sig på en vatten-ruska,
På en tall-stock sig förfogar,
Låter så en hvissling ljuda;
Kom en vind och förde honom
Öfver floden uti Pohja.
Pohja-folket höres ropa,
Onda skaran häftigt larma:
"Stig nu med den ena foten
Ifrån elfven upp till stranden."
Steg med sina begge fötter
Ifrån elfven upp till stranden.
Pohja-folket höres ropa,
Onda skaran häftigt larma:
"Träd nu fram till Pohja-gården."
Trädde fram till Pohja-gården.
Pohja-folket höres ropa,
Onda skaran häftigt larma:
"Kom nu in i Pohja-stugan."
Gick så in i Pohja-stugan.