Kom, o gosse, ifrån Pohja,
Ända bortom Pohja-gården.
Släpa rimfrost med din kälke,
Hemta is uti din släde
Från det vilda fjällets hjessa,
Från det fasta bergets kanter,
Genom snöbetäckta borgen,
Slottets isomhöljda portar,
Drag i släden rimmig kittel,
För en isig slef i kitteln.
När du sedan hit har hunnit,
Uppnått målet för din resa,
Kasta af det kalla vattnet,
Ös utaf det våta snöslagg
Uppå de förbrända ställen,
Ställen, hvilka elden skadat.
Hvarmed skall jag elden släcka,
Hvarmed må jag lågan hämma?
Uti Pohja finns en jungfru,
Uti kalla byn en flicka;
Rimfrosthöljd är hennes mössa,
Skjortan isig uppå kroppen,
Skon är rimmig, strumpan isig,
Frusna hennes klädningsfållar,
Isbetäckt är skjortans krage.
Kom, o flicka, ifrån Pohja,
Från det innersta af Lappland,
Stig från frusna sonens läger,
Isomhöljda barnets sida,
Tag din klädning ifrån kölden,
Tag din kjortel ifrån frosten.
När du sedan hit har kommit,
Uppnått målet för din resa,
Kasta kjorteln ned på knäna,
Till ett täcke åt den sjuke,
För att eldens mun tillsluta,
Trycka Panus hufvud neder.
Linda elden uti vecken,
Uti flikarna lägg lågan,
Göm den uti rena kjorteln,
I din hvita klädebonad.
Om ej det tillfyllest vore,
O du Ukko, gyllne konung,
Du som skyarna beherrskar,
Råder öfver himlens strömoln!
Låt en molnsky gro i öster,
Sänd en annan ifrån vester,
Stöt med famnen moln tillhopa
Sammanfoga deras kanter
Och förena mellanrummen.
Låt så regna is och rimfrost
Helande och goda salvor,
Uppå de förbrända ställen,
Ställen, hvilka elden skadat.
Gör så elden svag och kraftlös
Tag från lågan bort dess styrka.
Ifrån Panu manna-kraften."
Dermed smeden Ilmarinen,
Släckte ut den röda elden,
Hämmade den ljusa lågan;
Gjorde elden svag och kraftlös,
Tog från lågan bort dess styrka,
Ifrån Panu manna-kraften.
Tjugusjunde Runan.
Ledsnad herrskade bland menskor,
Ledsnad ock bland foglar rådde,
Svårt det var för vattnets fiskar
Och för skogens hjord besvärligt,
När ej solen mera lyste
Och ej sken den milda månen.
Gäddan känner gropens botten,
Foglars flygt blir örnen varse,
Vinden vet af gässens dagsfärd.
Men ej vet den arma menskan,
När dock morgonen är inne,
Eller natten börjar nalkas
På den dimomhöljda udden,
På den skogbeväxta holmen.
Rådslag hålla då de unge,
Medelålders männer tänka.
Hur man utan sol och måne,
Utan karlavagn må lefva.
Gamle trygge Wäinämöinen
Vandrar hän till smedens verkstad,
Träder under smidjans dörrpost,
Yttrar så ett ord och säger:
"Upp du smed der invid väggen,
Upp du hamrare bak stenen,
För att nu en måne smida
Och en solring sammanfoga.
Lång är tiden eld förutan,
Ledsam, då ej månen lyser,
Då ej solen strålar sprider."
Steg så smeden upp vid väggen,
Hamrarn reste sig bak stenen
För att straxt en måne smida
Och en solring sammanfoga.
Utaf guld han smider månen
Och af silfver nya solen;
Får så månen smidd och formad,
Får ock solen färdigbildad.
Nu de lyfta dem med glädje,
Bära vackert och försigtigt
Upp till himmelen den höga,
På det sjette stjernehvalfvet,
* Ofvanpå de åtta fästen.