Rullar så en knif från himlen,
Faller ned en knif med guldskaft
Och med hett af silfver bildadt,
Faller vid den gråa gäddan.
Straxt nu Solens son, den starke,
Griper i dess skaft med handen:
"Blif uti min hand, du knifskaft,
Håll dig, udd, i Skaparns slida?"
Dermed klyfver han nu gäddan,
Vidgar dermed munnens öppning.
I den gråa gäddans mage
Finner man den röda laxen.
Klyfver så den röda laxen,
In i röda laxens mage
Finner man den blåa siken.
Klyfver så den blåa siken,
I den blåa sikens mage
Finner man det blåa nystan,
In uti den trånga tarmen,
Der den gör sin tredje slingring.
Öppnade det blåa nystan,
Ifrån nystanet det blåa
Föll ett nystan rödt till färgen.
Öppnade det röda nystan,
Midt från nystanet det röda
Spratt nu plötsligt fram den gnista,
Som från himlen hade fallit,
Ilat tvert igenom molnen
Ofvanfrån de åtta fästen,
Genom luftens nio rymder.
Lös från Solens son kom gnistan,
Ilade ifrån hans fingrar
Fram ett litet väga-stycke,
Ofvanom Aluejärvi,
Tätt förbi sik-öars stränder,
Mellan sund, der laxar fångas.
Gnistan flyr till enris-skogen,
Bränner enarna på fältet,
Höjer sig så upp i granen,
Bränner straxt den torra granen.
Lågan oerhördt sig breder,
Växer till och blir förfärlig,
Bränner halfva Pohja-landet,
Långa sträckor utaf Savo,
Karjala å ömse sidor.
Sjelf han smeden Ilmarinen
Satt vid årorna i båten;
Elden brände der hans kindben,
Svedde äfven veka lifvet.
Smeden råkar nu i vånda,
Gripes af en smärtsam plåga.
Springer så till knät i vattnet
Ut i sjön till strumpebandet,
Intill midjan ned i vågen,
Söker der att släcka elden,
Att den ljusa lågan hämma.
Höjande sin röst han sade,
Talade med dessa orden:
"Sköna eld, som Gud har danat.
Låga utaf Skaparn frambragt!
Göm dig undan i din aska,
Dölj dig inom dina gnistor,
Att du må om dagen brukas,
Men om natten ligga bortgömd
In uti en kolnad stubbe,
Ned i spisen ibland aska.
Om det ej tillfyllest vore,
Panu son af sköna solen,
Barn utaf den milda dagen!
Lyfta elden upp till himlen,
Ställ den midt i gyllne ringen,
In i koppar-klippans gömma;
Bär den upp, som barnet bäres
Till sin mor, sin vårdarinna.
Ställ den att om dagen lysa
Och att hvila under natten,
Låt den hvarje morgon uppgå,
Hvarje afton sjunka neder.
Hvarmed skall jag släcka elden,
Hvarmed må jag hämma lågan?
Uti Pohja finns en gosse,
Uti kalla byn en hjelte,
Reslig man i Pimentola,
Hög som granen uti öknen,
Stor som tallen uti kärret.
Med en famn hans smalben mätes,
Med halfannan knäets omkrets.
Och med tvenne famnar höften.
Rimmiga hans handskar äro
Och hans skor med rim betäckas,
Rimmig hatten är på hufvet,
Rimmig gördeln omkring lifvet.
Hemta rimfrost ifrån Pohja,
Bringa is från byn den kalla,
Mycken rimfrost finns i Pohja,
Mycken is och mycken rimfrost,
Rim i floden, is i sjöar,
Glanskis marken der betäcker,
Sjelfva luften är i halka.
Rimfrostklädda harar springa,
Isomhöljda björnar tumla
Midt på snöbetäckta berget,
Tätt invid snö-borgens tinnar.
Rimfrostklädda hökar flyga,
Isomhöljda änder simma
Midt i snöbetäckta elfven,
Invid fallet af snö-forssen,