Sade gamle Wäinämöinen:
"Wellamo du vattnets drottning,
O du vattnets gamla rörbröst!
Kom nu hit att byta skjorta,
Kom att ömsa andra kläder.
Du en skjorta har af hafsrör,
Bär på dig af skum en mantel;
Jag af lärft en skjorta skänker,
Ger åt dig af lin en mantel,
Som är väfd af Månens jungfru,
Utaf Solens jungfru spunnen.
Wellamo du vattnets drottning,
O du vattnets gamla rörbröst!
Tag uppå dig lycko-kläder,
Kläd dig uti gåfvo-skjorta,
Under dina gåfvo-tider,
Uppå mina fångste-dagar.
Dina gåfvor mig förläna,
Skyndsamt gif utaf ditt villbråd.
Väck ett sorl af fiskars fenor,
Jaga hit en svärm af fiskar,
Der vi noten skola lyfta,
Draga upp dess hundra flöten
Ned från djupa fjärdars botten,
Ofvanfrån det svarta gruset."
Derpå Solens son, den starke,
Hoppar plötsligt ned från kullen,
Yttrar så ett ord och säger:
"Monne här behöfves någon,
Som med långa stören pulsar?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Här behöfs i sanning någon,
Som med långa stören pulsar."
Derpå Solens son, den starke,
Ryckte upp en tall på kullen,
Gjorde puls-skaft af en fura,
Men till spets han tog en klippa,
Redde knopp af fasta hällen.
Yttrar så ett ord och säger:
"Pulsar jag med all min styrka,
Stöter med min hela manskraft,
Eller blott som saken fordrar?"
Sjelf den vise Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Pulsar du, som saken fordrar,
Mycket har du då att pulsa?"
Kom så Solens son, den starke,
Uti båten för att pulsa.
Pulsar nu, som saken fordrar,
Allt slags fiskar dit förjagar,
Hvarest noten man skall lyfta,
Draga upp dess hundra flöten.
Sade gamle Wäinämöinen:
"Der nu är en svärm af fiskar,
Är ett sorl af fiskars fenor,
Hvarest noten man skall lyfta,
Draga upp dess hundra flöten?"
Noten drager man och släpar,
Lyfter sedan upp från vattnet,
Gör den ren och tömmer fångsten
Uti Wäinämöinens farkost.
Fångas så den gråa gäddan,
För hvars skull man noten tillredt,
Fogat nätet med sin trådtel.
Men ej vågar Wäinämöinen
Taga den i sina händer
Handskar brokiga förutan,
Utan handskar, jernbesmidda,
Vantar utaf koppar gjorda.
Derpå Solens son, den starke,
Tager fisken straxt i famnen,
Yttrar så ett ord och säger:
"Må en knif från himlen rulla,
Falla må en knif med guldskaft
Och med hett af silfver bildadt.
Hvarmed gäddan jag kan klyfva,
Skära uti tvenne delar."