Bragtes uti smedens smidja,
Ned i Ilmarinens ässja.
Sade smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn:
'Om jag dig i elden bringar,
Drifver ned uti min ässja,
Alltför öfvermodig blir du,
Växer till och blir förfärlig,
Hugger väl ännu din broder,
Sårar barn af egen moder'.
Eden svor nu arma jernet,
Jernet svor den svåra eden
Uti ässjan, uppå städet,
Under slagen utaf hammarn:
'Finns ju träd för mig att äta,
Stenens hjerta till att bita,
Att jag ej min broder hugger,
Sårar barn af egen moder'.
Derpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn
Bringar jernet ned i lågan,
Drifver det uti sin ässja.
Först uppmjukade han jernet,
Härdade det sen i vatten.
Pröfvar vattnet med sin tunga;
Mycket gerna smeden smakar
Vättskorna, der stålet bildas,
Vattnet, hvari jernet härdas.
Sade smeden Ilmarinen;
'Ej är detta vatten tjenligt,
Att deri jag bildar stålet,
Att jag jernet der bereder.
Mehiläinen, du vår fogel,
Flyg nu hän med lätta vingar
öfver hela nio hafven
Och det tionde till hälften,
Ila öfver fält och mossor,
Flyg på snedden öfver hafven;
Bringa honung med din vinge,
Honung med din tunga hemta,
Tag ifrån sju gräs-stråns spetsar,
Skaffa från sex blomster-toppar
Till det stål, som här beredes,
Jernet, som jag nu tillverkar'.
Herhiläinen, Hiisis fogel
Lyssnar noga och betraktar,
Under takets list beskådar,
Tittar fram i skygd af näfret,
Medan smeden jern bereder,
Ilmarinen stål tillverkar.
Bar så ormens skarpa etter,
Bragte maskens svarta vätskor
Och de ting, som ödlan ögnat,
Äfven hemligt gift af grodan,
Till det stål som nu bereddes,
Jernet, som af smeden smiddes.
Dervid smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn
Trodde, att hon bringat honung,
Hemtat af de söta safter,
Yttrar så ett ord och säger:
'Se det här är godt och tjenligt,
Att deri jag bildar stålet,
Att jag jernet den bereder'.
Gick en liten tid till ända,
Ganska ringa tid var liden;
Se då vredgas arma jernet,
Jernet vredgas och förargas,
Bryter eden som det svurit,
Äter som en hund sin ära:
Hugger i sin egen broder,
Sårar barn af samma moder.
Jernet studsade i köttet,
Tog i knät på arme mannen,
Fick så bloden till att flyta,
Till att flyta, till att frusta."
Gubben ryter ofvan ugnen,
Skägget sjunger, hufvet skakas:
"Nu jag jernets ursprung känner,
Känner ock dess värsta öden.
Ve dig jern, beklagansvärda,
Stackars jern, du usla smidslagg!
Monn' till stor du ren hann fostras,
Växte alltför stor och väldig,
När mot din natur du brutit
Och din slägt med munnen fattat.
Icke var du stor den tiden,
Icke stor och icke liten,
Icke var du alltför vacker
Och ej heller mycket smärtsam,
När du såsom mjölk låg stilla,
När ännu du, flöt som sötmjölk
Uti unga jungfru-bröstet,
Hos en icke fullväxt flicka,
Vid det långa molnets ända,
I den släta ekens krona.
Icke var du stor den tiden,
Icke stor och icke liten,
När du hvilade som vätska,
Stod ännu som vatten stilla
Uti sanka mossans källa,
I en åder uti gungflyn,
Uppå kärrets längsta sträckning,
På det vilda fjällets hjessa.
Icke var du stor den tiden,
Icke stor och icke liten,
När du vaskades från mossan.
Rycktes upp ifrån det blöta,
Blef från jordens smuts befriad,
Renad ifrån lerans blandning,
Utan att ens handen vättes,
Utan att en tå blef fuktad.