Icke var du stor den tiden,
Icke stor och icke liten,
När du såsom smidslagg fräste
Och din ed, du usla, gjorde,
Uti ässjan, uppå städet,
Under slagen utaf hammarn.
Sedan blef du ond i sinnet,
Blef förderfvad af din plåga,
Bröt den ed, som du besvurit,
Åt som hunden, upp din ära.
Hvem har bedt till onda verket,
Hvem har rådt till usla bragden?
Monn' din fader, eller moder,
Monn' den äldsta ibland bröder,
Den bland dina systrar yngsta
Eller andra höga fränder?
Ej din fader, ej din moder,
Ej den äldsta ibland bröder,
Ej den yngsta ibland systrar.
Icke andra höga fränder,
Sjelf du gjorde onda verket,
Kalmas bragd du sjelf förrättat.
Kom att se den bragd, du öfvat,
Att ditt onda verk förbättra,
Förrän jag åt modren säger,
Yppar allt inför den gamla.
Mer får modren då att göra,
Större blir den gamlas möda,
När det onda sonen öfvar,
När sig barnet illa uppför.
Hvem bland männerna är skicklig,
Hvilken ibland hjeltar vuxen
Att på bloden sluta munnen,
Att dess strida flöde hämma?
Skulle man i mig ej finnas,
Ej i Ukkos son en hjelte,
Till att detta flöde hejda,
Till att dämma åder-forssen,
Så har Lempo feta händer,
Onde mannen tjocka fingrar
Till att hämma detta flöde,
Hindra bloden från att forssa.
Foga nu det feta fingret,
Tryck din tjocka tummes ända
Till en bom i grymma hålet,
Tili en lapp för stygga porten.
Stadna blod, hör upp att flyta,
Hejda dig i snabba farten,
Stå orörlig såsom väggen,
Som en gärdsgård, på ditt ställe,
Såsom svärdet står i hafvet
Och på mossig tufva starren,
Hällen uppå åker-renen,
Furu-trädet uti skogen.
Men om sinnet dig vill bjuda
Att med största snabbhet röras,
Må du röras uti köttet,
Kroppens ben igenomströmma.
Bättre är för dig derinne,
Skönare för dig att löpa
Under hullet, inom senor,
Och att uti benen flyta,
Än att rinna ned på marken,
Der du utaf stoft besudlas.
In i hjertat är ditt ställe,
Och din källare i lungan;
Drag dig skyndsamt dit tillbaka,
Ila hastigt till din boning.
Hör o dyre! upp att drypa,
Låt o röda blod! dig hämma,
Eller må du sjelfmant stadna;
Sjelfva Tyrjä-fors ju dämdes,
Stadnade ock Jordan-floden,
Torrt blef hafvet, torr blef himlen
Uppå sommaren den torra,
Då ej elden släckas kunde.
Om ej det tillfyllest vore,
Ännu minns jag annan utväg,
Ropar mig en Hiisis gryta,
Ifrån Helvetet en kittel,
Hvaruti man bloden kokar,
Värmer upp den röda vätskan,
Att den ej på marken rinner,
Får på jorden forssa neder."