Derpå band han ådror samman,
Knöt tillhopa deras ändar.
Räknar alla åder-strängar,
Och med dessa orden talar:
"O du ådrornas Gudinna,
Suonetar, du vackra qvinna!
Du som spinner ådror skickligt,
Spinner med den nätta tenen,
Med din slända utaf koppar,
Hjulet, som af jern är hopsmidt:
Kom nu hit, då du behöfves,
Vandra hit, när du anropas.
Tag i famn en knippe ådror
Och af hull en bundt på armen,
För att ådror sammanfoga,
Ändorna tillhopaknyta.
Tuonis son med röda kinder!
Af det röda garnet tvinna,
Tvinna mot det venstra låret
Ned inunder högra handen,
Att dermed jag ådror binder,
Ändorna tillhopaknyter."
Dermed hop han ådror fogar
Och förenar deras ändar.
Stora ådror och arterer
Fäster han emot hvarandra,
Vid hvarandra smärre ådror.
Sänder så sin son i smedjan,
För att goda salvor göra,
Och tillreda läkemedel
Utaf fröskal ifrån gräsen,
Af de tusen blomster-knoppar,
Som man bragt från andra länder.
Fjerran ifrån byn den kalla.
Icke hört, ej sett man hafver
Gräs-slag alla, som der växa.
Sonen kommer så ur smedjan,
Der han goda salvor lagat
Och tillverkat läkemedel;
Bragte dem i Gubbens händer.
Denne smorde Wäinämöinen,
Helade den illa farne,
Smorde nedan, smorde ofvan,
Smorde midtuppå tillika;
Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Ifrån Gudar komme bistånd,
Hjelp ifrån grundämnens modrar!
Gode skapare bevara,
Milde Gud du oss beskydda,
Att vi ej i lyten bringas
Och af plågor ej besväras.
Sjelf o Gud, du uppenbare,
Spänn i rede dina fålar.
Dina hästar ställ i ordning;
Kör så med din granna släde
Genom ben och genom leder,
Genom köttet, som är skadadt,
Genom än ej knutna ådror.
Lägg i benens gropar silfver,
Guld, der ådern är förderfvad,
Ben, der köttet är ihopklämdt,
Blod, der ådern blifvit knuten.
Hvarest hullet sönderbrustit,
Der må hull du låta växa:
Hvarest ben har slintat undan,
Må du åter ben insätta;
Der som ådern blifvit vrickad,
Må du nya ådror knyta;
Hvarest bloden har afrunnit,
Dit du låte bloden rinna;
Och der köttet blifvit skadadt,
Dit du åter kött må foga."
Derpå band han om med silke,
Lindade med sköna tråden
Knäet på den arme mannen,
Tårna uppå Wäinämöinen;
Höjde så sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Bandet vare Skaparns silke,
Herrens hull må blifva linda,
Kringom detta goda knäet
Dessa tår, som äro fasta."
När nu smörjelsen var pålagd,
Pålagdt säkra läkemedlet,
När med silke knät var bundet,
Lindadt om med sköna tråden,
Svimnar nästan Wäinämöinen,
Dras tillsamman utaf smärta.
Gubben manade nu plågor
Och fördref de svåra smärtor
Hän till plågo-backens kulle,
Toppen utaf sjukdoms-berget,
För att bringa stenar smärta,
Hafva hällar till att värka.
Gamle trygge Wäinämöinen
Deraf verklig hjelp försporde,
Återstäldes snart till helsan.
Köttet växte och blef vackert,
Blef aldeles heladt nedtill,
Midtuppå från smärta friadt,
Blef på alla sidor felfritt.
Ofvantill fullkomligt botadt,
Mera friskt än tillförene,
Bättre än det förr ens varit.
Nu en tacksam blick han sänder
Upp emot den höga himmel;
Höjande sin röst han säger,
Och med dessa orden talar:
"Dän ju nåden städse utgår,
Dädan komma kända tecken:
Upp ifrån den höga himmel,
Från den makt, som allt ting skapat.
Nu o Gud, du uppenbare,
Som med ömhet vårdar lifvet,
Har mig hjelp och bistånd gifvit
Uti dessa svåra smärtor,
Dessa jernets onda plågor,
Skador utaf stålet gjorda."
Femte Runan.