Gamle trygge Wäinämöinen
Straxt sin hemfärd nu begynner;
Spände fålen uti redet,
Bruna trafvaren för släden.
Sjelf i den sig satte sedan,
Höjde sig i granna korgen.
Slog sin snabba häst med spöet.
Smällde till med perle-snerten;
Hästen sprang, det led med färden,
Släden skrann och vägen aftog,
Men björkmeden hördes knaka,
Knarra slädens gyllne sittkorg.
Så han åker fram med buller,
Öfver Wäinö-gårdens lundar,
Öfver Kalevalas moar,
Yttrar då ett ord och säger:
"Ulf, du drömmaren må sluka,
Sjukdom, vrånga Lappen döda!
Hvilken sade mig ej hemmet
Mer med dessa ögon skåda,
Sad' att jag i lifvet aldrig,
Aldrig i min lefnads dagar,
Skulle Wäinö-gårdens lundar,
Kalevalas moar hinna."
Derpå gamle Wäinämöinen
Sjunger och sin vishet öfvar;
Sjöng en gran med blommig krona
Och med sköna gyllne grenar,
Styrde toppen upp mot himlen,
Höjde tvärs igenom molnen,
Spridde grenarna i luften,
Öfver himmelen dem bredde.
Sjunger och sin vishet öfvar,
Sjöng så månen upp att lysa,
Uti granens gyllne krona,
På dess qvistar karlavagnen.
Och han far åstad med buller
Vägen fram åt gyllne hemmet,
Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
Att han smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Lofvat bort för sig till lösen,
För att eget lif befria,
Bort till Pohjola det mörka,
Till det mulna Sariola.
Men till möte kommer smeden:
"O du gamle Wäinämöinen,
Hvarför är du så bedröfvad,
Låter snedt din mössa hänga?"
Härvid gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"O du broder Ilmarinen,
Frände, barn af samma moder!
Far att dig en flicka taga,
Välja mö med sköna lockar
Ifrån Pohjola det mörka,
Från det mulna Sariola;
Vet, i Pohja finns en jungfru,
I den kalla byn en flicka,
Som för svenner icke ömmar,
Ej de bäste män ens aktar;
Halfva Pohjola dock henne
Prisar som sin skönsta tärna;
Genom hullet skimrar benet,
Genom benet lyser märgen.
Om du Sampo smida mäktar,
Kan det granna locket sira,
Får du jungfrun för din möda,
För ditt arbet' sköna flickan."
Sjelf nu smeden Ilmarinen
Yttrade ett ord och sade:
"Du då lofvat har och offrat
Mig till Pohjola det mörka
För att så ditt lif befria,
Att dig sjelf ur döden frälsa!
Vet dock, jag i lifvet aldrig,
Aldrig i min lefnads dagar
Pohjas stugor vill besöka,
Sariolas knutar nalkas,
Orten se, der männer dräpas,
Hjeltar uti hafvet dränkas."
Nu den gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade,
"Hör du smed o Ilmarinen!
Gå dock ätt beskåda granen.
Hvilken himmelshögt har stigit,
Höjt sig tvärs igenom molnen,
Grenarna i luften utbredt,
Öfver himmelen sig spridit.
Underting du der skall finna,
Se hur nya månen lyser
Upp i granens gyllne krona,
På dess qvistar karlavagnen."
Begge så att granen skåda
Sig till Wäinös sved begåfvo,
Ut till Kalevalas skogsmark.
Sade gamle Wäinämöinen:
"Nu du smed, min gode broder,
Klättra upp att hemta månen
Och att karlavagnen taga
Ifrån granens gyllne krona."
Derpå smeden Ilmarinen
Klättrade i höga trädet,
Upp emot den höga himlen;
Klef att månen hemta neder,
Och att karlavagnen taga
Ifrån granens gyllne krona.