Nu den gamle Wäinämöinen
Sjunger höjande sin stämma,
Sjunger vinden upp att hvirfla,
Luften att förbittrad rasa.
Derpå tager han till orda,
Brister ut och säger detta:
"Vind, du honom tag i båten,
Vårens flägt uti din farkost,
För att bära skyndsamt hädan
Bort till Pohjola det mörka."
Honom vinden tog i båten,
Vårens flägt uti sin farkost
För att bära skyndsamt dädan,
Bort till Pohjola det mörka.
Så nu smeden Ilmarinen
Färdades och kom med snabbhet
Bort till Pohjola det mörka,
Till det mulna Sariola.
Samma väg han for som vinden,
Samma stråt som vårens flägtar,
Ofvan månen, nedom solen,
Utmed karlavagnens skuldror;
Först på Pohjas gård han stadnar,
Uppå Sariolas badväg,
Att ej hundarne ens höra,
Valparne ej honom varsna.
Louhi Pohjolas värdinna,
Pohja-gårds tandglesa gumma,
Sjelf nu ut på gården träder,
Så tilltalande den komne:
"Hvem kan du bland männer vara,
Hvilken utur hjeltars skara;
Hit du kom på vindens vägar,
På den stråt som vårens flägtar,
Och på dig ej hundar skälla,
Ingen ullsvans mot dig gläffsar."
Sade smeden Ilmarinen:
"Icke har jag kommit heller,
Att af byens hundar slitas,
Af ullsvansarne förföljas
Vid ej förr besökta dörrar,
Portar, dem jag icke känner."
Derpå Pohjolas värdinna
Spörjer så den komne gästen:
"Monne du har lärt att känna,
Eller på din väg fått träffa
Den der smeden Ilmarinen,
Honom konsterfarna hamrarn?"
Det var smeden Ilmarinen,
Yttrade ett ord och sade:
"Jag är smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn."
Louhi Pohjolas värdinna,
Pohja gårds tandglesa gumma
Skyndsamt in i stugan trädde,
Yttrade ett ord och sade:
"Du min egen yngsta dotter,
Du af mina barn mig kärast,
Kläd uppå dig allt det bästa,
Tag det vackraste om halsen,
På ditt bröst det prydligaste,
Det mest lysande om kroppen;
Nu har smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Kommit hit att Sampo smida,
Sira ut det granna locket."
Det var Pohjas mö den sköna,
Landets ära, vattnets prydnad,
Gick i boden uppå backen;
Bodar tre på backen stodo,
En tillhörde hennes moder,
Och den boden var den bästa.
Der fanns kista uppå kista,
Ena skrinet vid det andra,
Öppnade den bästa kistan,
Granna locket klang och uppfor,
Fann deri sex gyllne gördlar,
Fann fem yllne kjortlar äfven;
Klädde på sig allt det bästa
Tog det grannaste om halsen,
På sitt bröst det prydligaste,
Det mest lysande om kroppen.
Derpå Pohjolas värdinna
Förde smeden Ilmarinen
In i Pohjas boningsstuga,
Sariolas bygda timring;
Här med mat hon mannen fägnar,
Fägnar ock med goda drycker,
Tills af dryckerna förplägad
Han sig tung och sömnig kände;
Ledde vandrarn så att sofva
Vid den sköna jungfruns sida.