Pohjolas värdinna sedan
Sjelf till orda tog och sade:
"Hör du smed, o Ilmarinen,
Du en hamrare evärdlig!
Kan åt mig du Sampo smida
Sira ut det granna locket,
Bilda af en svane-fjäder,
Göra af ett litet ullstrå,
Af ett enda litet kornfrö
Och en söndrig sländas stycken,
Får du jungfrun för din möda,
För ditt arbet' sköna flickan."
Då tog smeden Ilmarinen
Sjelf till orda så och sade:
"Väl jag kan dig Sampo smida,
Sira ut det granna locket,
Bilda af en svane-fjäder,
Göra af ett litet ullstrå;
Af ett enda litet kornfrö
Och en söndrig sländas stycken;
Smidt jag äfven har på himmel,
Jag på luftens lock har hamrat,
Då ej fanns den minsta början,
Ej ett band var färdiglagadt."
Derpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn;
Sig beger att Sampo foga,
Sira ut det granna locket.
Först han hör dock efter smedja,
Frågar efter smedje-redskap;
Men ej smedja finns i Pohja,
Ej en tång i Pimentola,
Icke smedja, icke blåsbälg,
Ässja ej och städ ej heller,
Icke hammare, ej skaft ens.
Åter smeden Ilmarinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Qvinnor må deröfver ängslas,
Uslingar må halfgjordt lemna.
Ej en man, om ock en sämre,
Om en svagare det vore."
Söker ställe för sin ässja
Och en plats för bälgen lämplig,
Uppå Pohja-gårdens backe,
Klippan som af jern är danad,
På det höga fasta stålberg.
Fann också ett litet ställe,
Fann en liten plats till grundlag,
Hvarest nu sin bälg han nedslog,
Der sin smedje-pust han bredde
Och sitt städ i ordning ställde.
Satte trälar sen att pusta,
Lönta drängar till att trycka;
Trälar pusta oförtrutet,
Raskt de lönta drängar trycka;
Pusta en dag; pusta tvenne,
Pusta än på tredje dagen,
Låg så famnshögt dam på skuldran,
Alnshögt aska uppå hufvet,
Och på kroppens andra delar
Hela spannet tjockt af kolstoft.
Redan på den tredje dagen
Skådar smeden Ilmarinen
Sjelf uti sin ässjas botten,
Synar långsåt bälgens bräddar:
"Blir ej Sampo redan färdig,
Ej det granna locket lagadt?"
Ännu blir ej Sampo färdig,
Ej det granna locket lagadt.
Derpå smeden Ilmarinen
Tager vindarne att pusta;
Vindarne de väldigt pusta,
Östan pustar, pustar Vestan,
Sunnan ännu mera pustar,
Nordanvinden mäktigt blåser.
Pusta en dag, pusta tvenne,
Pusta än uppå den tredje;
Men på tredje dagen redan
Skådar smeden Ilmarinen
Sjelf uti sin ässjas botten,
Synar långsåt bälgens bräddar:
Sampo sig ur lågan tränger,
Träder fram ur ässjans botten.
Derpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn
Smider raska tag med släggan,
Hamrar hurtigt uppå städet,
Hamrar i en dörrlös smedja,
I ett rum, som gluggar saknar.
Dagen all han Sampo smider,
Hamrar på det granna locket,
Hvilar natten om hos jungfrun,
För att hennes kärlek vinna.
Fick omsider Sampo färdig,
Granna locket prydligt lagadt;
Vinnas kan dock icke flickan,
Unga jungfrun ej bevekas.
Börjar Sampo så att mala,
Granna locket flitigt svänga,
Mol en lår i dagens gryning,
Mol en lår att ätas hemma,
Mol en annan för att säljas,
Än en tredje att förvaras.
Detta Pohjas qvinna gläder,
Och hon bringar dit sin Sampo,
In i koppar-bergets gömmor,
Uti Pohja-gårdens stenberg,
Bakom lås och reglar nio.
Der hon ock dess rötter fäster
På ett djup af nio famnar:
Ena roten ned i jorden,
Invid vattnets gräns den andra
Och i hemmets berg den tredje.