Sjelf nu smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
Med åt sidan lutad mössa,
Eftertänker och begrundar,
I sitt sinne öfverlägger,
Hur han stode ut att lefva
Uti Pohjola det mörka.
Sade Pohjolas värdinna:
"Skulle du väl Ilmarinen,
Redan längta i ditt sinne
Att till eget hemland komma?"
Sade smeden Ilmarinen:
"Dit, ack dit jag längtar endast,
Bort till fordna fosterjorden,
För att dö i egen hembygd."
Louhi Pohjolas värdinna
Rundligt mannen då förplägar,
Sätter så i båtens bakstam,
Väcker vinden upp att blåsa.
Härmed smeden Ilmarinen
Åter till sitt hemland vände,
Färdades åt gyllne hemmet,
Bort till fordna fosterjorden.
Frågar gamle Wäinämöinen
Då af smeden Ilmarinen:
"O du broder Ilmarinen,
Frände, barn af samma moder!
Har du nya Sampo fogat,
Sirat ut det granna locket?"
Sade smeden Ilmarinen
Sjelfva mästarn tog till orda:
"Redan mol der nya Sampo,
Granna locket flitigt svängde,
Mol en lår i dagens gryning,
Mol en lår att ätas hemma,
Mol en annan för att säljas,
Ån en tredje att förvaras."
Sjette Runan.
Sjelf den muntre Lemminkäinen,
Han den vackra Kaukomieli
Rustar ut sig till en resa,
Längtande att kunna komma
Hän till Pohja-söners härdar,
Till de fält, der Lappar lefva.
Skor sin häst den långa sommarn,
Hela vintern hofjern smider;
Spänner eldig häst för släden
På det fält, som gnistor sprider.
Vattnet droppade ur redet,
Fettma flöt från hästens remtyg.
Tog till orda Lemminkäinen:
"O min moder, gamla qvinna,
Om du dock min skjorta sköljde
Uti svarta ormens etter,
Och den torkade om sommarn!
Nu jag reser bort att fria
Till en mö i byn den kalla,
Flickan uti Pimentola."