1. Pohjola kommer i besittning af Sampo. (R. I-V).
Likasom enligt Grekernas Gudalära vishetens Gudinna alldrig framträder som ett barn, utan kommer till verlden i full rustning, så var äfven hos Finnarne den "vise" Wäinämöinen redan vid födelsen en hjelte, och kom sjelfmant i dagen, sedan han i trettio somrar och trettio vintrar legat i modrens sköte och förgäfves anropat Solen, Månen och Karlavagnen att låta honom ändtligen få skåda dagens ljus. Wäinämöinen föds om natten, går i smidjan följande dagen, smider sig en häst, lätt som ett halmstrå, och rider med den ut på hafvets vida fjärdar. En vindögd Lappman hyser gammalt agg till Wäinämöinen och ställer sig i försåt för honom vid "eldforssens fall, den helga flodens hvirfvel", afskjuter fruktlöst tvenne pilar, men träffar hästen med den tredje, hvarefter Wäinämöinen drifves omkring på det vida hafvet — en kastboll för vind och våg. På dessa irrfärder skapar han holmar, uddar, vikar, grund, m.m. Plötsligt kom från Turjaland en örn, bygde sitt bo och lade några ägg på Wäinämöinens knä. Wäinämöinen känner sina leder värmas; han rör sig; äggen nedfalla i hafvet. Af dem skapar han sol och måne, jord och stjernor. — Derefter fortfar Wäinämöinen allt ännu att irra på hafvet, bedröfvad och rådvill, hvad han månde företaga sig: "bygga en stuga i luften, eller timra den på böljan." Sydvest-vinden kastar honom till grannskapet af det mörka, männer förödande Pohjola. Här brister han ut i klagan och gråt. Louhi, Pohjolas värdinna, förnimmer hjeltens klagan, hastar till hans hjelp, för honom i land, och undfägnar mannen med mat och dryck. Här börjar Wäinämöinen åter att klaga och jemra sig af längtan till det älskade hemmet. Pohjolas värdinna lofvar sända honom dit, om han först smider Sampo och bildar den af ett svan-fjäder, ett ullstrå, ett kornfrö och en söndrig sländas stycken. Wäinämöinen säger sig icke kunna smida, men lofvar efter sin hemkomst sända smeden Ilmarinen för att ihopsmida Sampo. Med detta löfte befriar han sig ifrån Pohjola. — På sin hemfärd ser Wäinämöinen Pohjas sköna dotter sitta och sköta sin väf på fästets båge. Wäinämöinen ber henne stiga ned i hans släde. Hen jungfrun ålägger honom, att med en uddlös knif klyfva ett tagel och slå i knut ett ägg utan ätt knuten igenkännes. Sedan Wäinämöinen lyckligen utfört dessa prof, ålägges han ännu att timra en båt af sländans stycken, utan att yxan vidrör klippan. Nu styrde Hiisi yxan först mot klippan och derefter i knät på Wäinämöinen. — Ur stånd att bota såret, emedan han förgätit några vigtiga besvärjelse-ord, uppsöker Wäinämöinen en trollkarl, som besvärjer plågorna och botar Wäinämöinen, så att han blir friskare än han förr ens varit. — Derefter ger han sig åter åstad. Kommen till Wäinöläs lunder qväder han en gran, i granens topp månen och på dess grenar Karlavagnen. Derpå möter han smeden Ilmarinen, sin broder, och uppmanar honom att begifva sig till Pohjola för att smida Sampo och i belöning vinna Pohjas jungfru. Men då Ilmarinen vägrar att någonsin fara till den männer förödande orten, lockar Wäinämöinen honom upp i trädet för att nedtaga månen och karlavagnen. Derefter qväder han en häftig stormvind, som för smeden till Pohjola. Pohjolas värdinna undfägnar gästvänligt den komne. Sin dotter befaller hon kläda på sig det bästa hon äger. Ilmarinen smider om dagarna på Sampo; nätterna hvilar han vid jungfruns sida. Innan kort var Sampo hopsmidd, men flickans kärlek kunde smeden icke vinna, utan nödgades återvända hem utan sin mödas lön.
Den första runan erbjuder några genast i ögonen fallande motsägelser. Redan i moderlifvet anropar Wäinämöinen Solen, Månen och Karlavagnen, derefter rider han i Wäinöläs lunder, på Kalevalas moar, och först sedan han i många år drifvit kring på hafvets fjärdar, skapas himmel och jord, sol, måne och stjernor. Vidare omtalas här en Lapp, som skall hyst ett långvarigt agg till Wäinämöinen, och runan ger likväl icke anledning till någon annan uttydning, än att Wäinämöinen kort efter sin födelse råkade ut för Lappen. Ännu en tredje motsägelse består deri, att Wäinämöinen i den första runan skapar verlden och i den andra omanligt klagar. — De tvenne förstnämnda motsägelserna hafva sin grund antingen i någon förvexling af personer, eller mera sannolikt i en felaktig combination samt möjligen äfven deri, att enskildta partier i den första runan på en sednare tid tillkommit. Till den första förmodan föranleder Gananders Mythologi, hvarest qvädet om Wäinämöinens födelse är tillämpadt på hans fader, Ukko benämnd. Men då en "Kave Ukko, Nordens herre" är alldeles fremmande för den Finska Mythologien, så torde varianten i Kalevala vara att föredraga, helst den i allmänhet återspeglar Wäinämöinens personlighet. Att Wäinämöinen här säges smida sig en häst, men för öfrigt, ja redan i den tredje runan skildras såsom alldeles okunnig i konsten, är en oegentlighet, sådana man i folk-poësien ofta anträffar och lätt öfverser. — Den förmodan, att några partier i den första runan på en sednare tid uppstått, vinner bekräftelse af sättet, hvarpå jag ofta hört verldens skapelse berättelsevis utläggas. I tidens begynnelse skulle endast funnits vatten och en örn, samt Wäinämöinen, som drefs omkring på hafvet. Örnen flyger i öster och vester, sökande förgäfves ett ställe för sitt bo, varsnar slutligen Wäinämöinen, bygger sitt bo på hans knä och lägger några ägg i boet. Af dem skapade enligt några Wäinämöinen, enligt andra örnen sjelf verldsaltet. — Sådan var sannolikt ursprungliga uppränningen till den första runan. Men man åtnöjde sig icke med denna kunskap, utan ville äfven veta, huru Wäinämöinen kommit på hafvet, och invecklade sig genom sättet, hvarpå denna sak utreddes, i uppenbara motsägelser. — I det föregående upptogo vi en motsägelse, bestående deri, att Wäinämöinen i den första runan framställes såsom verldens skapare och i den följande knappt äger vanlig hjelte-kraft. Då denna motsägelse hufvudsakligast beror derpå, att äfven i den Finska Mythologien Skapare-kraft vore detsamma som Guda-kraft, så är det nödigt att vi något undersöka detta ämne. Så mycket är uppenbart, att enligt Fornfinnarnes föreställningssätt skapandet af enskildta föremål icke öfverstiger mensklig förmåga. Så skapar uti 13:de runan ölbryggerskan Osmotar en ekorre, en mård, ett bi. Lemminkäinen och Pohjolas värd frambringa i 17:de Sången genom trollqväden orrar, får, oxar, vargar, m.m. I den tredje runan säger en trollkarl skrytsamt, att han med några ursprungsord tillslutit floder och träsk, hejdat forssars svall, åtskilt fjärdar och förenat näs. — Det är ganska sannolikt, att Wäinämöinen tänktes hafva frambragt hela verlden genom sin utomordentliga trollvishet. Till denna förmodan föranleda några i den första runan förekommande uttryck. Det heter der ibland annat, att Wäinämöinen läser, genom läsning frambringar (lukevi) hafven, och att han säger, medelst ord skapar (saneli) holmar. Orden lukia, och sanoa, freqvent sanella, hafva i runorna nästan alltid betydelsen af besvärja. Af verbet lukia härstämmar n.s. luku, hvilket ord mig vetterligt i pluralis (luvut) icke har någon annan betydelse, än den af besvärjelse. Samma betydelse har äfven ofta sanat af sanoa. Således betecknas med tulen sanat eldens besvärjelse, med raudan sanat jernets besvärjelse, o.s.v. — Att man trodde Wäinämöinen genom en magisk handling hafva frambragt verlden, upplyses äfven af sista verserna i den första runan, hvilka äga formen af en vanlig besvärjelse. Denna vår förmodan står för öfrigt i närmaste öfverensstämmelse med Wäinämöinens hela väsen. Allt hvad sången tilldelar honom, går ut på att förherrliga hans vishet. Men då våra förfäder skattade trollvisheten högre, än all annan kunskap, så kunde man naturligtvis icke undgå att tilldela denna egenskap åt sjelfva vishetens ideal — den gamle Wäinämöinen. Är han nu i sjelfva verket ingen Gud, ja! är icke ens hjeltekraft den egenskap, som Skalderna företrädesvis älskade prisa hos honom, så ljuder den åldriges klagan i sanning icke oangenämt från hafvets vida fjärdar.
2. Lemminkäinens färd till Pohjola. (R. VI-VIII.)
Hu rustar sig Lemminkäinen till en Pohjola-färd. Den sköna böner öfvertala honom att stadna hemma och icke begifva sig till Pohjas trollmän, hvilka ofelbart skola bringa honom i förderfvet. Lemminkäinen aktar ej sin moders böner och varningar, han kastar sin borste på sparren och yttrar dervid:
"Då är Lemminkäinens bane,
Arme mannens ofärd kommen,
När ur borsten bloden flyter,
Rinner ned i röda strålar."
Derefter väpnar han sig, far åstad och kommer efter tre dagars färd till Pohja-gården. Här qväda trollmän Lappska sånger; Lemminkäinen börjar äfven att qväda och bringar ofärd öfver samteliga Pohjas trollmän. Blott en enda — Ulappalas gamla gubbe — lemnar han af förakt ovidrörd. Vredgad öfver denna skymf sprang gubben till Tuonelas elf, för att der bida Lempi-sonen. — Nu begär Lemminkäinen af Pohjolas värdinna hennes dotter till äkta. Gumman förelägger honom såsom ett vilkor att först fånga en elg bakom Hiisis fält. Efter flera motgångar lyckas det honom att fasttaga elgen. Derpå skickas han att fånga Hiisis fradga frustande häst. Äfven detta värf utför han lyckligt. Sist får han sig förelagdt, att skjuta en svan i Tuonelas flod. Men när Lemminkäinen kommer till elfven, trollar Ulappalas gamla gubbe ett tillslutet rör (en orm?) från böljan och drifver det genom Lemminkäinens hjerta. Derpå kastar han honom i elfven, och Lemminkäinen bortföres af strömmen till Tuonis (dödens) boning, hvarest Tuoni-sonen hugger honom i stycken med sin klinga. — Emellertid börjar Lemminkäinens moder längta efter sin son, hvilken hon finner dröja alltför länge på sin friar-färd. Lemminkäinen egde en redan förut äktad maka. Hon ser alla aftnar och morgnar på borsten, finner en gång, att bloden rinner derur och yppar detta för modren. Bedröfvad af det olycksbådande tecknet, flyger modren med lärkans vingar till Pohjola och frågar af värdinnan, hvart hon skickat Lemminkäinen. Endast genom hotelser förmås Louhi att bekänna, hvilka värf hon förelagt honom. Derefter söker modren somrar och vintrar "sitt gyllne äpple, sin silfver-staf", och får omsider af solen veta det öde, som drabbat hennes olyckliga son. Sedan låter hon smida sig en räfsa af jern och flyger med den till Tuoni-elfven. Här räfsar hon ur flodens botten händer, fötter och andra delar af den arma Lemminkäinen, fogar alla stycken tillsamman och vaggar så den illa farne mannen till lifs igen.
Lemminkäinen är den märkvärdigaste företeelse, som den allvarsamma Finska Sånggudinnan fostrat. Han är en gladlynt, lättsinnig, oförvägen man, utan hållning (lieto), klok beräkning, omtanke och försigtighet. Han kallas ofta Kaukomieli, den till fjerran längtande, emedan han var böjd för äfventyr och städse vistades på vikinga-färder. Han skildras vidare såsom en skön, intagande man, och hans förmåga att vinna qvinno-gunst prisas högt i runorna. Sjelf sätter han ett icke ringa värde på sitt utseende. Han ansar med omsorg sina långa lockar, skryter med sina mörka ögonbryn och sin lediga gång. Han är, med få ord, Wäinämöinens fulla motsats. Wäinämöinen skildras såsom en gammal, vis och erfaren man, hvilken icke kastar sig i faror och äfventyr utan stora skäl och vigtiga ändamål. Hans planer äro vanligen så väl anlagda, att de sällan misslyckas. Endast i sina frierier är den åldrige vise alltid utsatt för motgångar. Joukahainens syster blir hellre "sikens syster i hafvet, än ett stöd för den gamle." Oaktadt sitt åldriga utseende och styfva skick är Wäinämöinen likväl Runotars älskling. Den i åtta vadmalsrockar svepta gubben låter hon ur harpans strängar framlocka toner, till hvilka icke blott Gudar och menniskor, utan äfven skogens vilddjur, luftens foglar och vattnets fiskar med undran lyssna. Deremot roar det henne icke sällan att gäckas med den sköna Lempi-sonen. Utan skonsamhet låter hon hans långa lockar förvandlas till tranbär på kärret, fötterna till vide-grenar, hufvudet till en tufva o.s.v. Man skulle harmas öfver hennes gyckel, om hon icke till försoning begåfvade Lemminkäinen åter med lif och en ännu utmärktare skönhet.
Sammanhanget emellan dessa tre runor är ganska naturligt, med undantag likväl af den 7:de runan, deri D:r Lönnrot hopat tillsamman så många Skogsmanna-sånger, att enheten till någon del går förlorad. — Den åttonde runan synes vara en imitation af ett qväde, hvari Frälsarens död och uppståndelse besjungas. Såsom Lemminkäinens moder här söker sin son, alldeles på samma sätt föreställes Maria söka Frälsaren. "Hiisis moar, den onda maktens lågor" äro föreställningar, lånade ur Christi lidandes historia, likasom idén om Lemminkäinens pånyttfödelse naturligast kan förklaras genom Christi uppståndelse. Men en sådan förklaring förutsätter likväl, att den sjunde runan ursprungligen icke slutats med Lemminkäinens död, så vida han ännu ofta uppträder i de följande runorna.
3. Wäinämöinens och Ilmarinens friar-färder till Pohjola. (R. IX-XII.)