I afsigt att begifva sig till Pohjola, börjar Wäinämöinen timra sig en båt medelst sång, men råkar dervid i förlägenhet om tre ord. Efter särskildta misslyckade försök att skaffa sig dem, besluter han att göra en färd till Tuonela. Anländ till Tuoni-floden ropar han efter båt. Tuonelas döttrar svara från den motsatta stranden, att båten ej förr skulle hemtas öfver elfven, än han yppat orsaken, som vållat hans färd till Tuonela. I början söker Wäinämöinen genom falska föregifvanden förvilla Tuonelas döttrar; men då det icke lyckas honom att föra dem bakom ljuset, yppar han slutligen sanningen, och säger sig hafva kommit till Tuonela för att få de behöfliga orden. Nu bringas han öfver elfven, kommer till Tuonis boning, undfägnas först med mat och dryck och föres så att hvila. Under natten spinner man i Tuonela ett nät af jern, kastar det tvärsöfver och längs efter elfven för att fånga Wäinämöinen vid återfärden. Under allt detta hade Wäinämöinen varit vaken, ehuru han låtsat sofva, och gifvit akt på de stämplingar, som förehades. Han undkommer derigenom, att han såsom sten rullar sig i floden och sedan i orma-skepnad slingrar sig genom nätet. — Hemkommen började han åter tänka på sin farkost och någon utväg att förskaffa sig nödiga trollord. Han visste väl, att i Antero Wipunens, den åldrige Kalevas mun skulle finnas ord till tusendetal, men vägen till honom var mödosam och äfventyrlig. Den gick öfver flickors nålsuddar, öfver männers svärdsägg och hjeltars stridsyxor. Icke desto mindre besluter han att anträda färden. Utrustad med skor, skjorta och handskar af jern samt en jernstång ger han sig åstad och kommer lyckligt fram till sitt mål. Wipunen hade redan hvilat så länge i jorden, att en tjock skog växte öfver hans graf. Wäinämöinen fäller skogen och drifver sin jernstång in i Wipunens mun, som genast vaknar ur sin sömn och, efter ett misslyckadt försök att afbita stören, uppslukar Wäinämöinen. I Wipunens mage anordnar Wäinämöinen af sin skjorta en smidja, gör blåsbälg af skjortans ärmar, nyttjar sina knän som städ, armbågarna som hamrar och lillfingren som tänger; smider så med den styrka, att Wipunen råkar i vånda och nöd. Han söker med en trollsång befria sig från sin obehagliga gäst; men då Wäinämöinen icke viker, utan tvärtom hotar att för alltid qvarstadna der han är och der det är honom godt att vara, nödgas Wipunen omsider öppna sitt ordförråd. Han sjunger dagar och nätter. Sol, Måne och Karlavagn stadna för att lyssna till hans sång; haf och floder höra upp att svalla. Rikligen försedd med ord återvänder Wäinämöinen hem och fulländar sin nya båt. — Dermed begifver han sig nu till Pohjola för att fria till den fagra flickan. När han seglade på något afstånd från den udde, hvarest Ilmarinen hade sin gård, såg dennes syster Annikki, som stod vid stranden och sköljde byke, något blått skymta ute på fjärden. Hon eftersinnar, hvad det månde vara, gissar än på ett, än på ett annat, faller slutligen på den tanken, att det kunde vara Wäinämöinens farkost, och önskar, att den måtte komma till stranden. Så skedde äfven. Annikki spörjer Wäinämöinen om anledningen till hans resa. Wäinämöinen söker i början hålla sina afsigter dolda, men nödgas slutligen yppa verkliga förhållandet. Straxt afbryter Anni sitt göromål och hastar att underrätta sin broder om Wäinämöinens uppsåt att bemäktiga sig den vidt frejdade flickan, för hvars skull Ilmarinen redan gjort så stora uppoffringar. I en hast gör sig smeden resfärdig och beger sig landvägen till Pohjola, rikligt försedd med silfver och guld. Wäinämöinen och Ilmarinen anlända på samma gång till Pohjola. Då man här ser dem nalkas, och Pohjolas värdinna genast anar, i hvilken afsigt de komma, söker hon öfvertala sin dotter att, med åsidosättande af Ilmarinens ungdomliga behag, taga den förmögne Wäinämöinen till sin make. Men flickan förbehåller sig att, enligt hvad förut varit bruket i Pohjola, få sjelf bestämma sitt val och säger sig vara böjd för den, som hopsmidt Sampo. Wäinämöinen hinner i stugan förrän Ilmarinen, han andrager sitt ärende och får afslag. — Derefter träder Ilmarinen in och frågar utan omsvep, om den mö, till hvilken han så länge hade friat, ännu icke vore beredd att följa honom. Modren säger henne vara redobogen, men förelägger honom först trenne värf: att plöja en af ormar uppfylld åker, tygla vargar och björnar, samt fånga en gädda i Tuonelas elf utan några fisk-redskap. Ilmarinen utför lyckligt dessa bragder, och får sedan af Pohjolas värdinna hennes dotter till sin "lifstids maka." Men den gamle Wäinämöinen återvänder hem med bedröfvadt sinne och ger åt andra det råd, att alldrig fria i täfling med smeden Ilmarinen.
Ehuru namnen Antero och Annikki (Anders och Anna) i den 10:de och 11:te runan samt dessutom ett och annat ställe i Wipunens besvärjelse äro af christligt ursprung, så hafva dessa runor likväl i det hela en hednisk charakter. Idén om de dödas uppväckande, som i den 10:de runan förekommer, hör i sjelfva verket till de uräldsta, som menskligheten frambragt, och synes i synnerhet hafva gjort sig gällande hos nordliga folkslag. I allmänhet synes man hafva trott, att de döda kunde uppväckas genom besvärjelser. Men detta medel kunde den trollvise Wäinämöinen icke begagna, emedan han nu var ordfattig och just hade kommit till Wipunen för att förskaffa sig nya förråder. Således brokar han endast sin armkraft för att väcka den slumrande, och det är sannolikt icke blott för att plåga, utan fastmer för att upplifva Wipunen, som Wäinämöinen börjar smida i hans mage.
I 11:te och 12:te runan har läsaren för andra gången gjort bekantskap med Ilmarinen. Han framträder här såsom en oförskräckt hjelte, redobogen att utföra de fruktansvärda värf, Pohjolas värdinna ålägger honom. Annars skildras han blott såsom en fyndig smed och hans förnämsta verk är det underbara Sampo. I runan II: 18-185 och V: 220-224 säges han hafva "smidt på himmel", men detta torde vara ett af de Orientaliska uttryck, hvaraf den Finska poësien öfverflödar. Det hör på anförda ställen till saken att upphöja Ilmarinens förmåga såsom smed. Men när den Finska sångmön vill prisa sitt föremål, så är hon alldrig karg på beröm, likasom hon ej heller låter tadel tryta, då sådant är af nöden. I Wäinölä glimmar allt af silfver och guld; i Pohjola finnas endast vargar, björnar, etter-ormar, nidingar, afskyvärda trollmän m.m. Dessutom måste man här taga i betraktande, att i den Finska poësien allt framträder i concret form, i lefvande gestalt. Att Ilmarinen är en "skicklig smed" (r. II: 181), — ett sådant uttryck ljuder i och för sig matt för ett Finskt öra; men när dertill kommer, att han "smidt på himlalocket, utan att hvarken spår af hammare eller märken efter tänger äro synliga", då först begriper man, att hans skicklighet var stor, utan att likväl någon bland folket tänker härvid, att Ilmarinen deltagit i skapelse-acten.
4. Ilmarinens bröllop. (R. XIII-XVI.)
Nu börjar man tillreda bröllop i Pohjola. Först afskaffas en oxe, så stor, att inom Rysslands, Finlands och Sveriges landamären icke fanns den man, som hade kunnat fälla oxen. Sedan man öfverallt, ja till och med i Tuonela sökt men ej funnit dess baneman, uppstiger slutligen ur hafvet en liten kämpe, som dödar det oerhörda djuret. Derpå brygger man öl, men vill ej få det att jäsa. En ekorre och en mård utskickas för att anskaffa jäsningsämne, men ölet börjar ej att jäsa, förrän mehiläinen flyger ända bortom nio haf och derifrån hemtar honung. Ölet jäser nu med styrka och hotar sönderbryta alla kärlets band och utsparka dess botten, om man icke anskaffar en skicklig sångare. Då sänder värdinnan sin trälinna att bjuda bröllopsgäster, med befallning, att hon äfven skall bjuda fattiga och usla, blinda, lytta och lama. Wäinämöinen skulle bjudas till sångare, men den obändige Lemminkäinen lemnas objuden. — Pohjolas värdinna hör ett gny från tåget, hon kastar sin blick åt vester och ser en stor skara bröllopsgäster vara i antåg. Midt i skaran åker mågen. Pohjolas värdinna välkomnar honom, för honom i stugan och beundrar hans vackra, ljusa ögon. Festen börjas och Wäinämöinen sköter sångens värf. — När bröllopet nalkas sitt slut, erinrar Pohjolas värdinna sin dotter om skilsmessan ifrån hemmet och förebrår henne att så lättsinnigt hafva öfvergifvit sina föräldrars boning. Då stiger tåren i flickans öga, och hon säger sig icke skiljas med glädje ur det gyllne hemmet; hennes sinne är "som en dunkel natt om hösten, som en mulen dag om vintern." Modren söker nu trösta henne med tanken på den stätliga maken ooh det nya, herrliga hemmet. Derefter påminner hon sin dotter om alla de pligter, hon i sin nya ställning skall söka att uppfylla, och varnar jemväl Ilmarinen att med lämpa och klokhet behandla sin hustru. Slutligen tackar bruden sin moder, som vårdat hennes barndom, tackar gårdens husfolk och alla barndomsvänner, sätter sig i Ilmarinens släde och reser bedröfvad bort till sitt nya hem. — Ilmarinens moder emottager sin svärdotter med glädje. Ett gästabud tillreder, hvarvid Wäinämöinen åter fägnar gästerna med sång.
Då bruket att sjunga vid bröllop blott synes hafva ägt rum i de östra delarna af landet, så är det troligt, att denna plägsed är ett lån ifrån Ryssland, hvarest samma bruk ännu i dag skall fortlefva. Men om sjelfva idén äfven är utifrån lånad, så äro i alla fall de i Finland gängse sånger rena skapelser af den Finska sångmön. De i Kalevala intagna bröllops-sånger röja likväl mycket af en sednare tids bildning, och Pohjola skildras här på ett sätt, som är alldeles oförenligt med den ursprungliga föreställningen derom.
5. Lemminkäinens bröllopsfärd. (R. XVII-XVIII).
Då Lemminkäinen förnam, att man firade bröllop i Pohjola, beslöt han att objuden fara till gästabudet. Han ber modren framlägga mat, elda badstugan och gifva honom hans fordna stridsrustning. Modren söker afråda sin son ifrån denna färd, föreställande honom de många faror, som möta så väl på vägen, som i sjelfva Pohjola, om han ändtligen skulle komma fram. Lemminkäinen låter icke afskräcka sig; han tager sitt goda svärd och sin snabba båge, ger sig å färde, undslipper lyckligt alla faror och kommer så till Pohjolas stugor. Här var bröllopet redan firadt. Lemminkäinen yttrar sin förtrytelse deröfver, att han icke blifvit bjuden till bröllopet, och befaller, att man skall brygga öl på nytt och slagta en oxe till hans undfägnande. Louhi skickar sin trälinna att tillreda mat och hemta öl åt Lemminkäinen. Den onda trälinnan kokar en soppa på fiskhufvun, rofsträngar m.m.; i ölet lägger hon etter-ormar och ödlor. Föga nöjd med denna välfägnad, begär Lemminkäinen öl för betalning af Pohjolas värd. Förgrymmad öfver en sådan skymf, söker denne genom hexerier förgöra Lempi-sonen; men då detta icke lyckas, utmanar han honom på envig. I första hugget skar Lemminkäinen hufvudet af Pohjolas värd och bragte derefter ofärd öfver Pohja-folket, men Louhi manade fram nya hjeltar att förfölja den flyende Lemminkäinen. — Hemkommen förtäljer Lemminkäinen för sin moder med bedröfvelse händelsen i Pohjola och frågar af henne, hvar han kunde finna en säker tillflyktsort. Sedan modren aftvingat Lemminkäinen den ed, att alldrig mera färdas i örlig, sänder hon honom till en holme, der äfven hans fader hållit sig fördold. Lemminkäinen blir med välvilja emottagen af holmens jungfrur och tillbringar alt sin tid i deras samqväm. Men då han en morgon skall gå för att helsa på en af jungfrurna, blir han varse, att på hela holmen icke fanns den man, som ej slipade sitt svärd till men för hans hufvud. Utan att ens hinna omfamna sina älskarinnor, hastar Lemminkäinen på flykten. Kommen till stranden ser han sin båt vara förbränd till aska; han timrar i hast en ny, sätter sig i båtens bakstam och afseglar från holmen, bedröfvad öfver skilsmessan ifrån de sköna. Efter tre dagars segling lägger han i land vid en klippig holme. Här börjar båten beklaga sig öfver sitt olycksöde att alldrig mera komma ut i örlig.
Gripen af båtens klagan besluter Lemminkäinen att tvärtemot sin ed gifva sig på härnadståg. Han tager Tiera till vapenbroder och seglar ut på Pohjolas haf. Pohjolas värdinna sänder en frost, så häftig, att båten fryser fast ute på hafvet. Lemminkäinen nödgas lemna båten och undkommer sjelf med möda. Derpå ger han sig att vandra i skog och ödemark, hvarest hogkomsten af hemmet, af hans sörjande moder och ljufva ungdomsdagar lägger sig djupt uppå hans sinne.
Uti denna episod och särdeles i 17:de runan framträder den Finska hjelte-kraften i en ovanlig gestalt. Som bekant är, älskade fornfinnarne hos sina heroer mera andens än armens kraft. Om äfven den sednare egenskapen ansågs nödvändig hos en frejdad man, så bestämdes dock alltid hans verkliga storhet efter måttet af hans andliga förmåga — hans vishet, och en med andans vapen förvärfvad seger skattades vida högre än den, som blifvit tillkämpad med svärdet. Äfven i dessa runor utför Lemminkäinen — här vanligen Ahti [Ahti (eller Ahto) är äfven namnet på hafvets gud] benämnd — de flesta bragder genom sin trollkonst, och griper icke förr till svärdet, än han af Pohjolas värd blifvit manad till strids; men hans hela beteende röjer dock ett mod och en oförskräckthet, som låter förmoda, att Finnarne redan i forntiden varit mera hemmastadde i vapenbragder, än man velat medgifva.