6. Ilmarinen förlorar sin hustru. (R. XIX-XX.)
Kullervo hette en son af Kaleva, som blott tre nätter gammal söndrade sin lindas bindlar. Han fördes till Karelen och såldes åt smeden Ilmarinen för några lumpna redskap. Straxt den första dagen begärde han arbete af sitt värdsfolk. Man hade honom att vårda ett barn. Kullervo dödade barnet och uppbrände vaggan. Sänd den andra dagen att fälla en svedja, förtrollade han marken att ej någonsin blifva skogbeväxt, ej heller frambringa säd. Hvad helst man honom pålade, utförde han det alltid tvärtemot befallning. På sjette dagen af sin tjenstetid skickas han att valla boskap. Värdinnan bakar åt honom till vägkost ett bröd och gömmer deri en sten. När Kullervo skall skära brödet, tar hans knif i stenen. Han besluter att hämnas, förstör Hjorden och återvänder hem med vargar och björnar, hvilka sarga värdinnan till döds. Derefter beger sig Kullervo till krig; — men Ilmarinen begråter nätter och dagar sin förlorade hustru, och faller slutligen på den tanken att af silfver och guld bilda en ny. Bruden blir skön att skåda; men Ilmarinen kan icke förläna henne ordet, och då han tager den guldsmidda mön bredvid sig till natten, märker han, ätt dess gyllne sida sprider kyla. Han skänker bruden åt den gamle Wäinämöinen till "evärdelig maka." Men när Wäinämöinen äfven hvilat en natt vid hennes sida, ger han åt kommande slägter det råd att alldrig tänka på en brud af silfver och guld; ty, säger han,
Kyla sprider röda guldet,
Kyla sprider hvita Silfret,
Lagom varm var ena sidan,
Den i ylle-täcket svepta,
Men till is den ville stelna,
Som var vänd åt unga jungfrun.
Derefter gör Ilmarinen åter en färd till Pohjola för alt fria till
en yngre syster, men nödgas återvända hem med oförrättade ärender.
Wäinämöinen spörjer honom vid återkomsten om tillståndet i Pohjola.
Ilmarinen genmäler:
Lätt i Pohja är att lefva,
Då i Pohja Sampo finnes;
Der är plöjning, der är såning,
Der är all slags växt och gröda,
Der, just der en evig lycka.
Öfversättaren har redan tillförene vid något tillfälle anmärkt den öfverensstämmelse, som äger rum emellan den 20:de runan i Kalevala och en Esthnisk folksång, som finnes öfversatt bland "Herders Stimmen der Völker in Liedern", samt tillika angifvit de skäl, som vållat uppkomsten af en vid första anblicken så ovanlig idé. Pohjola var nemligen den enda ort, derifrån Kalevalas innevånare valde sig hustrur. Men då Ilmarinen efter olyckan med sin första maka förlorat allt hopp att vidare röna någon framgång på detta håll, faller det sig icke orimligt, att Sampos mästare gör ett försök att dana en mö af silfver och guld. — För öfrigt länder ifrågavarande öfverensstämmelse till bevis på runans ålder, emedan den sannolikt uppkommit på en tid, då Finnar och Esthar ännu utgjorde ett och samma folk.
Arhippa, den största nu lefvande sångare i Ryska Karelen, låter Ilmarinen efter förlusten af sin första hustru ej mera företaga sig en ny friar-färd till Pohjola. Han slutar 20:de runan med Wäinämöinens råd till kommande slägter, och combinerar icke denna runa med den 21:sta, utan förenar, såsom förut är anmärkt, den 5:te och den 21:sta sängen med hvarandra. Skulle man i en framtid anse skäligt att återförena dessa runor och bringa Sampo-cykeln i ett fortgående sammanhang, så böra w. 203-224 i 20:de runan substitueras i ställe för vv. 337-350 i den 5:te; ty endast sålunda sluta sig dessa runor naturligen till hvarandra.
9. Pohjola förlorar Sampo. Följderna af denna förlust. (R. XXI-XXVII.)
Då Wäinämöinen hörde, hurudan välmakt Sampos ägande hade beredt Pohjolas folk, föreslog han för Ilmarinen, att de skulle fara till Pohjola och bemäktiga sig detta medel för lycka och välstånd. Ilmarinen yttrar farhågor i afseende å framgången af ett sådant företag, alldenstund Sampo var väl förvarad inom Pohjolas koppar-berg. Men Wäinämöinen låter icke afskräcka sig. Han anmodar Ilmarinen att smida sig ett svärd, Pohjas söner till skräck. När klingan var färdig, fann Wäinämöinen, att den i allo anstod en hjelte. Sedan äfven Ilmarinen klädt sig i stridsrustning, gå bröderna att söka sig häst, men höra under vägen Wäinös båt jemra och beklaga sig öfver sitt missöde att alldrig foras ut i örlig. Då föreslår Wäinämöinen, att Pohjola-färden skall göras sjöledes. Ogerna går Ilmarinen in på förslaget, emedan han anser en sjöresa vara förenad med större faror och besvärligheter. Wäinämöinen sjunger båten ut på böljan, qväder den full med menniskor, unga och gamla, män och qvinnor, ordnar dem till rodd och sätter sig sjelf vid styret. Under färden anträffas Lemminkäinen; han sällar sig till de öfriga. — Man färdas vidare, men under färden utför "eldforssen" fastnar båten vid en oerhörd gäddas skuldror. Wäinämöinen dödar gäddan och kommer vid betraktandet af dess tänder på uppfinningen af kantele. Sedan den var färdig, låter Wäinämöinen allt folk spela derpå, men ingen förstod att derur framlocka rätta toner. Slutligen slår Wäinämöinen sjelf på harpans strängar, och det fanns ej ett lefvande väsen, som icke kom att lyssna till de underbara ljuden. Wäinämöinen sjelf hänföres af tonernas makt; tårar, stora som tranbär, rulla utför hans kinder. — Vid de tre hjeltarnas ankomst till Pohjola spörjer värdinnan, hvad nytt de hafva att tälja. Wäinämöinen säger utan omsvep, att de kommit för att dela Sampo med henne, men Pohjolas värdinna yttrat härvid:
Hermelinen kan ej delas,
Ekorn är åt tre för ringa.