Wäinämöinen sprider nu en djup sömn öfver Pohjolas befolkning. Derefter begifva sig hjeltarna att borttaga Sampo. Genom Wäinämöinens sång och Ilmarinens konst öppnas den igenrostade porten till borgen, hvarest Sampo förvarades. Man borttager Sampo, för den i båten och anträder återfärden. Efter trenne dagars resa ser man redan egna portar glimma. Då begynner Wäinämöinen att sjunga. En trana i Pohjola förnimmer sången. Öfverraskad af ljudet ger hon ett anskri, hvaraf hela Pohjola vaknar. Louhi går att efterse Sampo och finner den vara bortröfvad. Hon anropar Ukko att uppväcka en storm, som förhindrar Wäinämöinens färd. Ukko hör hennes bön och sänder en stormvind, som upprör hafvet och till och med bortför kantele. Medan stormen fortfar, börjar Ilmarinen yttra klagan deröfver, att han gifvit sig ut på det osäkra hafvet; men Wäinämöinen säger med lugn:
Tårar hjelpa ej ur nöden,
Jemmern ej från onda dagar.
Lemminkäinen yttrar hvarken glädje eller sorg; han blott reder sqvättbord till båten. Emellertid utrustar Pohjolas värdinna ett fartyg för att dermed förfölja Wäinämöinen. Då det börjar nalkas, skapar Wäinämöinen ett stengrund, hvaremot Pohjas båt sönderkrossas. Louhi förvandlar sig till en örn, tager alla männer under sina vingar och flyger upp på masten af Wäinämöinens båt, hvilken dervid höll på att kullstjelpas. Derpå hugger hon tag i Sampo och bemödar sig att få den ifrån båten. Förgäfves söka Ilmarinen och Lemminkäinen med svärdet afböja hennes uppsåt. Wäinämöinen drager icke sitt svärd; med blotta styr-åran utdelar han så väldiga hugg, att männerna dimpa i hafvet och Louhi sjelf, efter att hafva förlorat alla sina fingrar, med undantag af ett lill-finger, lik en af pilen träffad fogel faller i båten. Med det qvarblifna lill-fingret lyckas det henne likväl att vräka Sampo i hafvet och få den i bitar. En del af Sampos stycken nedsjönk i hafsbottnen, — af dem fick Ahti sina skatter; en ringa del fördes af stormen till hafs-stranden, — deraf välmakt i Kalevala; men Pohjolas värdinna fick endast locket, —
Derför är i Pohja jemmer
Och ett brödlöst lif i Lappland.
Wäinämöinen hopsamlar de stycken af Sampo, som stormen drifvit till stranden, gifver dem åt Sampsa Pellervoinen och ber honom befröda marken. Sampsa utsår skiljaktiga fröslag, och nu uppväxa alla slags träd, med undantag af eken, som icke vill frodas. Men då den omsider fås att skjuta skott, höjer den sin krona ända upp till skyarna, hindrar dem i deras lopp och undanskymmer sol och måne med sina grenar. Man besluter att fälla eken; men det fanns ingen kämpe, som hade förmått nedhugga den. Slutligen uppsteg en qvarters-hög kämpe från hafvet och nedhögg "Guda-trädet." Derefter fulländas sådden och allt frodas förträffligt. Men Louhi, afundsjuk öfver den välmakt, som herrskade i Kalevala, hotar att tillintetgöra Wäinämöinens ädla verk. — Hon framföder sjukdomar och sänder dem att plåga Kalevalas folk; men Wäinämöinen förjagar dem till Kipuvuori. — Derefter trollar hon sol och måne in i Pohjolas hälleberg. Wäinämöinen och Ilmarinen uppstiga på det öfversta himlahvalfvet för att undersöka, hvad som kunde undamskymma solens och månens ljus. [Det som nu följer, tyckes, allt intill 27:de runan, ej höra till Kalevala.] Dit komne företaga de sig att slå upp eld. En jungfru uppe i molnet skall vagga gnistorna (till låga?), men genom hennes oaktsamhet faller en gnista på jorden. Bröderna begifva sig att uppsöka den; de träffa på vägen en qvinna, som säger sig vara den äldsta bland qvinnor. Hon berättar, att gnistan tillfogat stora olyckor på jorden och omsider genom förtrollning kommit i Aluejärvi, samt der blifvit uppslukad af en abborre, abborren af en sik, siken af en lax och laxen af en gädda. Wäinämöinen låter i hast tillreda en not, och dermed uppfångas gäddan; men då den blir klufven, kommer elden åter lös, anställer stora förödelser och skadar sjelfva Ilmarinen, som dock botar sig medelst en besvärjelse. — Emellertid fortfara sol och måne att vara osynliga. Wäinämöinen träder till Ilmarinens smidja och ber honom smida dem af silfver och guld. Ilmarinen lägger straxt hand vid verket, och då de äro färdiga, bära bröderna dem upp på fästet; men de sprida ej ljus. Nu besluter Wäinämöinen att begifva sig till Pohjola, för att få veta, hvart man bragt solen och månen. Han kommer bland Pohjas beväpnade hjeltar och frågar trotsigt, hvart sol och måne försvunnit. Man svarar, att de blifvit inneslutna i ett berg, och i all evighet icke skola komma derur. Wäinämöinen utmanar Pohjolas män till strid. Klingorna mätas; Wäinämöinens är en hårsmon längre. Honom tillkom således det första hugget. "Såsom rofsträngar skalar Wäinämöinen hufvuden af Pohjas söner." Derpå går han att befria sol och måne ur sitt fängelse, men slipper icke in i klippe-borgen. Han återvänder hem och her Ilmarinen smida sig sådana redskap, som bana vägen till berget. Medan Ilmarinen är sysselsatt dermed, kommer Louhi i skepnaden af en lärka till smidjan, sätter sig vid gluggen och frågar, hvad Ilmarinen smidde. "Halsring åt Pohjolas värdinna", var svaret. Bestört flyger Louhi hem, bringar sol och måne på fästet, flyger så i dufvo-skepnad till Ilmarinens smidja och ger honom den underrättelse, att sol och måne åter stigit på fästet. Ilmarinen bringar budskapet till Wäinämöinen, som välkomnar de länge saknade med följande helsning:
"Hell dig måne, att du lyser,
Att ditt anlete du visar,
Hell dig gyllne dag, som randas,
Hell dig sol, som åter uppgår!
Du guldmåne slapp ur stenen,
Sköna sol, du steg ur klippan;
Såsom gyllne gök du uppsteg,
Höjde dig som silfver-dufva.
Så du må hvar morgon stiga
Äfven efter denna dagen,
Och hvar gång, då hit du kommer,
Må du ymnig helsa bringa,
Hopa håfvor uppå håfvor,
Föra lycka till vår metkrok,
Hemta fångst åt våra fingrar.
Vandra nu din väg med helsa,
Lägg din bana frisk till rygga,
Gör din båge skön och vacker,
Gå om aftonen till hvila."
Med denna herrliga solsång ändas Kalevala, om man med detta namn betecknar samtliga de sånger, som skildra det förhållande, hvari Kalevala och Pohjola stå till hvarandra. Detta förhållande är till det mesta fiendtligt, det är, om man så vill, en ljusets strid med mörkret. Väl skimrar öfver Pohjolas dunkla himmel ett ljus, som förherrligar de dystra föremålen i denna vederstyggliga nejd och stiftar försoning emellan Kalevalas söner och Pohjolas folk; men sedan detta ljus försvunnit, så är Pohjola ett hem blott för leda troll, afskyvärda nidingar, m.m. Louhi står i spetsen för detta vidriga slägte. Hon söker med trolldomens giftiga medel samka förderf öfver Kalevala. Wäinämöinen behöfver all sin vishet för att afvärja hennes stämplingar. Striden är länge oviss, men ändas dock slutligen med Wäinämöinens seger öfver Louhi, Kalevalas öfver Pohjola, ljusets öfver mörkret.
Man har varit af stridiga meningar, huru striden emellan Kalevala och Pohjola vore att betraktas; antingen såsom historisk, grundad på verkliga tilldragelser, eller såsom mythiskt-ethisk och, i detta fall, en strid emellan fiendtliga principer, representerade af Wäinämöinen å ena sidan och Louhi å den andra. — Den förra åsigten kan lika litet bevisas som vederläggas, och den sednare är så vida falsk, som den för mythen antager en ethisk grund. Ifrågavarande strid, som nästan uteslutande hvälfver sig kring Sampo, afser påtagligen yttre välstånd. Detta bevisar redan Sampos bildande af en svanfjäder, ett ullstrå, ett kornfrö och en sländas bitar. Några sångare tillägga ännu ko-mjölk. Häraf synes, att de ämnen, af hvilka Sampo bildades, äro tagna ifrån föremål, som för Finnarnes yttre välstånd voro af vigt och värde. Sedan Sampo var hopsmidd, säges den i dagens gryning hafva malat en lår att ätas hemma, en annan att säljas och en tredje att förvaras, och i 20:de runan förtäljes, att genom Sampos besittning tillvägabragtes plöjning, såning, all slags växt och en evinnerlig lycka. När Sampo blef söndersplittrad på Pohjolas haf, så förvandlades de stycken, hvilka nedsjönko i hafvet, till Ahti-gudens skatter, de åter, som af stormen drefvos till stranden, åstadkommo der en utomordentlig fruktbarhet. Deremot säges elände och ett brödlöst lif hafva drabbat Pohjola genom förlusten af Sampo. Louhi söker hämnas denna förlust, och hennes stämplingar gå öfverhufvud ut på att beröfva Kalevala dess genom Sampo vunna välmakt. Med få ord allt hvad runorna förtälja om Sampo, afser endast det yttre goda.