D:r Lönnrot har framkastat den gissning, att Sampo vore Bjarmernas Jumala-bild. Pohjola vore då Bjarmaland, och Guda-bildens dervaro skulle vållat rikedomen i detta sagans land. Denna hypothes har icke blifvit godkänd af den historiska kritiken, och mythen ger allsingen anledning till en sådan förmodan. Sampo är, enligt Finnarnes mythiska föreställning derom, ett magiskt medel — en talisman, och spelar i denna egenskap en vigtig role i den Finska Mythologien. Finnarne hade, allt intill Christendomens införande, i sin religiösa utveckling icke hunnit vida öfver Magiens ståndpunkt. Väl framskymtar i runorna här och der en skugglik Guda-gestalt, men Gudarnes makt öfver menniskan är så ringa erkänd, att de, i ställe för att anropas, vanligen endast besvärjas och begagnas af menniskan såsom medel för hennes enskilda önskningar och ändamål. Hon har ännu icke kommit till insigt af sitt beroende af något högre väsen. Således frambringar hon sjelf medlet för sin lycka och välgång. Visst ligger uti mythen om Sampo uttryckt, att menniskan icke omedelbart beherrskar naturen; — deri visar sig ett erkännande af något objectivt, men detta är ej uppfattadt såsom ett öfver menniskan upphöjdt väsen, utan som ett af henne sjelf frambragt yttre ting. Sampo är således ett foster af magisk cultur, men utgör tillika ett vigtigt moment i magiens utveckling till Gudalära. — En mera utvecklad framställning af ämnet hör icke till detta forum.

I de fem återstående Sånger skildras olikartade ämnen. I 28:de runan fångar Wäinämöinen en björn, och i den 29:de bildar han en ny kantele. Runorna 30-31 hafva till ämne en strid emellan Wäinämöinen och Joukahainen, som slutas på det sätt, att Joukahainen måste lofva sin enda syster till hustru åt Wäinämöinen. Men flickan "går hellre i hafvet" för att der vara "en syster åt siken", än hon blir den åldriges värn. I 32:dra runan skildras Frälsarens födelse och den gamle Wäinämöinens hädanfärd.

Denna runa utgör en del af ett större epos, som besjunger Frälsarens födelse och seger öfver den Finska Hedendomen. Detta epos förekommer utförligare, ehuru ej i sin helhet, uti 3:dje delen af Kanteletar.

Det var Öfversättarens ursprungliga afsigt, att i företalet äfven lemna en allmän öfversigt af den Finska Gudalärans natur; men emedan en sådan framställning, om den icke utgör ett torrt register, skulle leda till alltför stor vidlyftighet, så måste den af sådan anledning uteblifva. — Mången läsare hade kanske äfven önskat att här finna några anmärkningar angående de möjliga historiska förhållanden, som ligga till grund för Kalevala; men det är min oförgripeliga tanke, att mythen är en svag och oftast vilseledande stjerna för historien, och jag älskar för öfrigt icke att i mythen söka någon annan verklighet, än mythens egen.

Hvad nu sjelfva öfversättningen [Det torde kanske icke vara öfverflödigt att omnämna, det början af 1:sta runan, hela 5:te, 11:te, 15:de och 29:de samt en stor del af den 28:de redan tillförene blifvit af andra öfversatta, och med få förändringar af mig begagnade.] beträffar, så må den gälla för hvad den kan. Meningen har varit att på en gång göra den så trogen och så ledig, som möjligt. Der begge dessa syftemål ej kunnat vinnas, har ordagrannheten blifvit åsidosatt, så framt ingen särskild vigt legat i det enskildta uttrycket. Sådana skildringar, som i svensk drägt hade kunnat såra anständigheten alltför mycket, hafva blifvit mildrade, och början af 25:te runan, som till sin natur är sådan, att den icke kan modifieras, är alldeles utjemnad. Af samma anledning saknas i öfversättningen den i 13:de runan några gånger förekommande versen: "molempihin reisihihin." Likväl bör anmärkas, att den Finska sånggudinnan öfverhufvud är ytterst kysk och sedesam. — Åtskilliga parallela verser hafva, i brist på synonymer i Svenskan, blifvit åsidosatta. Någon gång har öfversättaren äfven varit nödsakad att för andemeningens skull utbyta en föreställning emot en helt annan. Så t.ex. har ordet gås, der det i originalet begagnas såsom ett berömmande epithet för flickor, blifvit öfversatt med dufva. Ytterst sparsamt äro varianter (Varianterna äro i öfvers. utmärkta med *, och [ ] betecknar sådana verser, som ej stå i sitt rätta sammanhang.) begagnade, och bland dem finnes blott en enda, som ej är af D:r Lönnrot angifven. Men att uppräkna de smärre afvikelserna ifrån originalet, skulle leda till det oändliga. De äro ett malum necessarium vid hvarje öfversättning, och om de i större mängd skulle anträffas här, än i åtskilliga andra versioner, så bör det äfven tagas i betraktande, att Finska och Svenska språken äro himmelsvidt skilda från hvarandra. Ty för att ej tala om den olikhet, som är en följd af begge folkslagens ursprungligt olika föreställningssätt, så har Svenskan redan för mycket utbildat sig inom reflexionens område, för att ega ett naturspråks musikaliska harmoni. Reflexionen har det med sig, att den förvandlar språket till ett aggregat af termer och utmönstrar allt, hvad den ej kan fylla med sin egen injections-massa. Hvad angår det förståndet, huru vinden susar och lärkan sjunger och bäcken sorlar? Det är allt oförnuftigt; deri ligger alls ingen tanke. Men just sådant angår natur-poësien, och hvad mera är: den låter ur den ringaste småsak, ur en "gärdsgårdsstör", en "vidja", en "vatten-ruska" ljuda en ton, som för tillfället förherrligar dessa och dylika hvardagsföremål. Sådant förmå ej våra moderna språk. Äfven för det musikaliska i alliterationen har vår tid ingen smak, och i Kalevala finnas likväl otaliga verser, hvilkas skönhet blott beror på alliterationen. — Vi hafva härigenom velat antyda, att många brister i vår öfversättning ligga i sjelfva sakens natur. Ännu flere äro troligen af öfversättaren sjelf förvållade. Men vi hoppas dock, att läsaren, af kärlek till den Finska sångmön, gerna öfverser det bristfälliga i öfversättningen.

Helsingfors den 9 Junii 1841.

M. A. Castrén

Första Runan.

Nu mig göres lust i hågen,
I mitt hufvud bor en tanke,
Lust jag har att börja runor,
Laga mig till reds att sjunga.
Du min vän, min gode broder,
Ädle språk-kamrat, ej ofta
Händer, att vi här förenas,
Börja samtal med hvarandra,
Har i dessa öde-trakter,
Dessa sorgsna nordanländer.
Lägg då hand i hand och foga
Haka i den andra haken,
För att sjunga goda qväden,
Fram de bästa sånger lägga,
Att de ädle dem må höra,
Sångens vänner dem förnimma
Bland den ungdom, nu här uppgår,
Bland den skara, som här växer —
Dessa ord som gåfva fångna,
Dessa ljufva sånger, tagna
Från den gamle Wäinös bälte,
Under Ilmarinens ässja,
Ned från Kaukomielis svärdsudd,
Joukahainens båges bane,
Från det innersta af Pohja
Och från Kalevalas moar.

Dessa sjöng min fader fordom,
Då till yxan skaft han täljde,
Dessa lärde mig min moder,
Qvad för mig min fostrarinna,
Under det hon vred sin slända.
Bringade sin ten i rullning.