Ännu andra ord det finnes,
Dem jag fångat, dem jag lärt mig,
Plockat upp vid vägens sidor,
Dem jag brutit har från ljungen,
Rifvit lös från skogens ruskor,
Från de späda skotten dragit,
Under det jag gick att valla,
Gick som barn att vakta hjorden,
På de honungsrika tufvor,
Uppå fältets gyllne kullar,
Efter Muurikki den svarta,
Den med fläckar märkta Kimmo.
Hundra ord jag hemtat dädan,
Tusen ämnen för att sjunga;
Sångerna uti ett nystan,
I en bundt jag sammanhvälfde,
Lade nystanet på kälken,
Bundten i min lilla släde.
Länge har min sång i kölden,
Länge i det dolda varit;
Nu jag sången vill ur kylan,
Visorna ur kölden hemta
Hit till hörnet af vår jernbänk,
Andan af den fasta plankan,
Under dessa sköna sparrar,
Denna vidtberömda takås,
Lossande mitt nystans ända,
Knuten lösande af bundten.
Så en vacker sång jag sjunger,
Låter väl en herrlig ljuda,
Sen jag rågens kärna njutit
Och med kornet mig förfriskat.
Om ej öl förhanden finnes,
Om ej spisöl mer är öfrigt,
Sjunger jag med torra läppar,
Drillar vid en droppe vatten,
Att den sköna qvällen ända,
Aftonskymningen förjaga,
Kanske nästa morgon möta,
Nästa gryning än förljufva.
——
Så jag hörde fordom sägas,
Så man sången förr begynte:
En i sender kommer natten,
En i sender ljusnar dagen,
Ensam föddes Wäinämöinen,
Den evärdelige sångarn.
Kave Ukko, Nordens herre,
Gamle trygge Wäinämöinen
Låg uti sin moders sköte,
Dvaldes der i tretti somrar
Och i vintrar lika många.
Tyckte tiden långsamt skrida.
Kände ledsnad vid sin lefnad,
När han ej fick månen skåda
Och ej solens ljus betrakta.
Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Lös o Måne, Sol befria,
Och du Karlavagn ledsaga
Mannen från ej kända dörrar,
Genom obekanta leder,
Ifrån dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala gångar.
Hjelpen mig att månen skåda
Och att solens ljus betrakta,
Lära karlavagnen känna,
Glädja mig af fria luften."
När ej Månen honom löser,
Honom Solen ej befriar,
Sjelf han för sig ledet öppnar
Med det ej benämnda fingret,
Sparkar upp den röda porten
Med en tå på venstra foten,
Går på händerna till tröskeln,
Fram till farstu-dörrn på knäna
Och på fötterna till gården.
Kom så ut att månen skåda
Och att solens ljus betrakta,
Lära karlavagnen känna,
Glädja sig af fria luften.
Wäinämöinen föds om natten,
Går i smidjan andra dagen.
Smider hamrande med släggan,
Städet klingar under slagen;
Smider sig en halmlik fåle,
Häst, söm liknar ärtens stängel.
Stryker hästen längsmed ryggen,
Klappar fålen uppå hullet:
"Dugde att på ryggen sitta,
Gunga på det mjuka hullet."
Sjelf han sätter sig på ryggen,
Gränsle sig på hästen kastar,
Rider, så att marken dånar,
Och tillryggalägger vägen
På sin häst, som halmen liknar,
På den ärtskaftlika fålen.