Slog sin snabba häst med spöet,
Smällde till med perle-snerten,
Körde fram med gny och buller
Uppå vägen, som var öfverst.
Till den öfversta bland gårdar.
Kom så ända fram till gården,
Slog på marken med sin piske,
Dam steg upp, der pisken rörde.
Och en unger man i dammet.
Denne löser hästens bröstrem,
Fimmelstängerna han fäller,
Tager lokan ur dess spänning.
Derpå muntre Lemminkäinen
Stadnar först och lyssnar noga;
Hörde runor ut på gården,
Ord igenom mossig springa,
Hörde qvädas bakom brädet,
Inom stugans väggar spelas.
Gick från knuten nu i stugan
Bak från hörnet in i pörtet,
Så att hundarne ej hörde,
Gläffsarne ej honom märkte.
Män med långa trutar stugan,
Stolta kämpar bänken fyllde,
Sångare på golfvet stodo,
Siare vid dörrens gafvel,
Invid sido-väggen spelmän,
Längst på bänken suto spåmän,
Onde trollmän framför ugnen.
Desse sjöngo Lappska sånger
Och på Hiisis qväden gnällde.
Sjelf hon Pohjolas värdinna
Rörde sig vid golfvets fogning,
Uti stugans midt sig svängde,
Talte sen med dessa orden:
"Förr fanns här ock hund i gården,
Racka jernet lik till färgen;
Köttet åt han, frätte benen,
Slukade den råa bloden.
Hvem kan du bland männer vara,
Hvilken utur hjeltars skara,
Då på dig ej hundar skällde,
Gläffsare dig icke märkte?"
Sade muntre Lemminkäinen:
"Hit jag icke heller kommit,
Utan vett och utan seder,
Utan makt och utan kunskap,
Utan ärfda trolldoms-konsten,
Värnlös lemnad af föräldrar,
Åt Untamo ulfvars munnar,
Åt de bistra männers käftar."
Derpå muntre Lemminkäinen
Började att sjelf besvärja
Och sin sångar-konst anlita.
Qvad bland sångare de bästa
Att de sämsta runor sjunga,
Handskar qvad af sten i handen,
Bördor utaf sten på ryggen,
Och på hjessan stenig mössa,
Dref i munnen hvassa stenar,
Flata hällar uti halsen
På de bästa ibland skalder,
De bland sångare förnämsta.
Qvad så de förmätna männer
I en brokig kattas släde,
Katten qvad han hän att ila,
Skyndande till fjerran trakter,
Bort till Nordens sista ända,
Lapplands ödemark den vida,
Der ej hjordens klöfvar trampa,
Hästens fåle icke vandrar.
Qvad ock de förmätna männer
Han till Lapplands vik den breda,
Fjärden, hvilken männer fräter,
Hjeltar uti vågen dränker,
Hvarur trollmän dricka vatten,
Torra halsar törsten släcka.
Qvad ock de förmätna männer
Uti strida Rutja-forssen,
Fradgiga och stygga gapet,
Dit brådstupa träden falla,
Tallarna med rötter rulla,
Furur sig med toppar störta.
Der nu muntre Lemminkäinen
Qvad de unga, qvad de gamla,
Qvad ock medelålders männer,
Blott en enda qvad han icke,
Ulappalas gamla gubbe,
Gubben med de slutna ögon.