Hvem bär bindlarna till lindan?
Barrträds-gumman, vilda qvinnan,
Hon bär bindlarna till lindan,
Bär åt barnet grofva lindan,
Vaggar det i linne-dukar,
Gungar uti klädnings-fållar.
Penitar, du sköna qvinna,
Ulappalas blinda sköka!
Kom att barnet nu befria,
Att din son till rätta hjelpa.
Lås för hundens mun är anbragt
Och en bom för gläffsarns tänder;
Ifrån hundens mun tag låset,
Bommen ifrån gläffsarns tänder.
Bortlag rigeln ifrån munnen,
Ryck ur tungans fäste kafveln,
Att mot rofvet hunden löper,
Springer rätt på villebrådet.
Ensam jag bland alla hjeltar
Går i skogen ut att jaga.
Blidkens lundar, blidkens öknar,
Var mig blid, du milde Tapio,
Klarna upp, du Herrans väder,
När till skogen nu jag färdas!
Till din man du skog mig tage,
Välj mig Tapio till din hjelte,
Ökenskog att pilar bära.
Skog på kantele nu spela,
Låt, o öken, göken gala,
Så att guldet skulle lyssna,
Silfret för mig redogöra
Under granens gyllne krona,
Under vackra enens qvistar.
Egen makt hos mig är ringa,
Ovaraktig är min lycka.
Mina gyllne skidor nötas,
Silfver-skidorna förtunnas.
Ledsnaden mig här betager,
Ingen ro den åt mig gifver,
När ej någon byter guldet,
Ingen finns, som silfret vexlar.
Lång är qvällen utan glädje,
Dagen lång förutan byte.
Vredgades den store Guden
Blef han ond, som ullen gifver,
När ej tidtals ens han gifver,
Ej ens sällan muntrar sinnet?
Icke må, o Gud, du vredgas,
Jordens herre dig förifra.
Gif dock en gång i min lefnad,
En gång i mitt lif ett byte,
När så vackert jag anropar,
Beder med en gyllne tunga.
Gifvare, hvi ger du icke?
Hvi ej starke Gud du lofvar?
Ej de andre äro bättre,
Icke heligare skyttar.
Icke hafva andre männer
ögonbrynen mera mörka,
ögonhåret mera vackert,
Fotens svängning mera ledig.
Andra få med list sitt byte,
Taga rofvet bort bedrägligt,
Ej med list jag ville få det,
Toge icke bort bedrägligt,
Förde för min hafda möda,
Toge för mitt eget arbet'.
O hur allt nu är förändradt
Uti Metsola det ljufva!
Skogens fordna herrskarinna,
Hon var vacker till att skåda.
Hennes bröst, det var behagligt,
Armarna af guldband pryddes,
Fingrarna af gyllne ringar,
Hufvudet af gyllne kransar,
Håret utaf gyllne bindlar,
Öronen af gyllne hängen,
Ögonbrynen utaf perlor.
Skogens nya herrskarinna,
Hon är vidrig till att skåda,
Hennes bröst är vederstyggligt,
Risband armarna omgifva,
Fingrarna af risband prydas,
Hufvudet är risbekransadt,
Ris hon har till hårets bindlar,
Ris till sina öron-hängen,
Ris till perlor uppå halsen.
Hvar är gifverskan nu bosatt,
Hvar finns goda skogs-värdinnan,
Rörer sig den ädla modren?
Der är gifverskan nu bosatt,
Der finns goda skogs-värdinnan,
Rörer sig den ädla modren:
Invid horn-borgens tinnar,
Borgens kanter uti skogen.
Jag i går gick ut i skogen,
Borgar tre i skogen finnas,
En af trä, af ben den andra.
Utaf sten är tredje borgen,
Denna borgen är värdinnans.
Sex der finnas gyllne fönster
Uppå borgens alla väggar;
Genom dem jag såg i borgen,
Der de bo, som fångsten gifta,
De som skänka villebrådet.
Mielikki, du skogs-värdinna.
Ädla moder, skön att skåda!
Tag uppå dig lycko-kläder,
Kläd dig uti gåfvo-skjortor;
Öppna honungsfylda kistan,
Rör det nätta honungs-skrinet
Ifrån honungsrika tufvan,
Från den gyllne kullens hympel.
Skogens öl du åt mig bringa,
Gif mig af dess mjöd att dricka,
Mycket öl i skogen finnes,
Sött är mjödet uti skogen.